Jag åkte till Halmstad för att ta personbästa och lyckas springa en halvmara med en snittfart på under 6 min/km. Det gick jättebra (mellan 5.35 och 5.50min/km) tills det var 8 km kvar och jag klämde det sista av min gel (Maxim. Att jag aldrig lär mig. Det är ju Enervit jag ska ha.) och magen började protestera. Jag ignorerade den tills det var ungefär 5-6 km kvar. Hade jag varit tuff hade jag vikit byxorna åt sidan och gjort det i farten men min prydhet övervägde min tävlingsinstinkt och jag sprang in bakom en buske.
Sluttiden blev en minut och 21 sekunder sämre än pb men med ett magras på vägen är det acceptabelt ändå.
Jag har således ännu inte kravlat mig ur sexträsket men hoppas klara det på Göteborgs halvmarathon i oktober.
Glömde förresten min mp3spelare i omklädningsrummet innan loppet, men brydde mig inte om att hämta den och det gick alldeles utmärkt att springa utan musik 🙂
När jag kom hem till Götet kom mor på besök och underhöll oss med historier om sin “halvmara” eller snarare långpromenad som hon gjorde med sin lillebror när hon var i 11-årsåldern. Hennes farmor (som för övrigt vid dryga 70 år plankade in i Botaniska trädgården från Ängårdsbergen genom att klättra upp i ett träd och kasta sig ner i en lövhög på andra sidan staketet) hade gått från Annedal till sin väninna i Kungälv.
Detta tyckte mamma (11 år) lät så käckt så hon tog med sig sin 4 år yngre lillebror för att göra samma sak. Efter drygt två mil kom de till Kungälv och stannade för att fika (klara ultratendenser) men damen i kiosken frågade var de kom ifrån och när hon fick veta det ringde hon till mormor som fick komma och hämta dem.
Ungarna rörde helt klart mer på sig på den tiden.