Nu kan jag dö nöjd. För många år sedan satte jag några drömresultat, som jag inser nu i efterhand inte riktigt stod i paritet med varandra. 5 km på 25 minuter, 10 km under 50 min, halvmara på sub 2 timmar, mara under 4.30 och över 5 mil på ett 6-timmars. 5 km gör jag numera på 23.30, halvmarepers är 1.59, maran gjorde jag förrförra året på 4.28 och drygt 5 mil kom jag på ett 6-timmars för ett par år sen. Det är bara ett officiellt sub50-resultat på milen som gäckat mig så länge. Ända tills idag när jag sprang in på 48.51 på startmilen i Örebro. Det märkligaste av allt är att nu när jag väl gjort det förstår jag inte varför jag inte gjort det tidigare. Även om jag inte kunde gjort det mycket snabbare idag, så kändes det inte så oöverkomligt. Bra tankar och lätt huvud hela vägen. En Löparkvinna som stormade förbi och hojtade Heja Maria. Tappa inte nu! gjorde susen och en man med en brandgul mössa guppade ett hundratal meter längre fram och påminde mig om mina lätta jonglerbollar från passet i onsdags.

Nu när jag har gjort vad jag ska tänkte jag ägna mig åt att springa roliga och långa och korta saker igen. Jag trivs dock med att vara en som gör milen på mindre än 50 minuter, så jag tänkte lägga in ett intervallpass i veckan för att, om inte bli bättre, så åtminstone inte blir sämre igen.
Så tänkte jag.