Jag skulle valt det lila nagellacket istället. Jag visste det. Eller också skulle jag väntat lite med att springa en mara tills jag var lite mer förberedd.
Hur som helst är jag glad att jag åkte upp och det var ett kalastrevligt lopp som var uppfriskande befriat från sambaorkestrar och trängsel.
Vid målgång fick man fantastisk laxsoppa som var oändligt mycket godare än en banan och en torr vetebulle alt. kexchoklad.
Första halvan var på grusväg, lite lagom behagligt backig. Funktionärerna hade lurat i oss att det var bara nerförsbacke hela vägen, utom uppför Vännäsberget, men det visade sig tämligen omgående att de hade samma märkliga definition på nerförsbacke som Ava hade när vi sprang i Bunketorp.
Efter 19-20 km blev det asfalt, och jag som i vanliga fall tycker det är otroligt trivsamt med asfalt blev brutalöveraskad av hur hårt det var.
Efter 21,1 försvann de som sprang halvan och det blev öde på vägen. I o f s var det inte särskilt ensamt då det fanns kontroller med 2,5 km mellanrum som var bemannade med glada funktionärer som jag naturligtvis inte kunde låta bli att prata med fastän jag sagt till mig själv att jag bara skulle ta min mugg och sticka.
Sen blev det tungt. Första halvan tog jag lugnt och den gick på 2.12 ungefär (hade jag nöjt mig med halvan (vilket jag egentligen kanske borde gjort) hade jag säkert kunnat dra på lite och persa) och jag tänkte att det är ju inga problem det här. Men det blev det. När det var ungefär 12 km kvar kom en uppförsbacke som hette duga och det var ju inga problem för där kunde jag ju gå men sen när jag skulle ner på andra sidan var det en fantastisk utsikt och jättevackert och jag föll för frestelsen att Julie Andrews-springa nerför backen och när den planade ut fick jag naturligtvis krampkänningar i vaderna. Har aldrig hänt förut, och det var inte sån där herrejävlarkramp som man blir liggandes av, men det var definitivt obehagligt att känna att makter man inte behärskade hade tagit kontroll över ens ben från knäna och neråt.
Vid 41 km hade de dragit banan på en grusplan bakom hockeyhallen och där var så ojämnt grus att man bara ville skrika men sen kom målet och fisksoppan och då var allt glömt.
Under hela andra halvan av loppet försökte jag kohandla med kroppen och säga att om vi fixar det här under 4.30 ska jag aldrig utsätta mig för det här igen, men det funkade inte och sluttiden blev 4.50 ungefär. Jag får se när resultaten kommer upp.
Jag kan rekommendera loppet i a f. Supertrevligt.