Pratade med Hans om lyckade maror på vägen upp till Överkalix och fick höra att hans bäst genomförda mara var en där han haft sällskap hela vägen. Jag avundades honom och önskade att även jag hittade någon som kunde springa i mitt stilla tempo under en mara. Särskilt nu när jag nu, tack vare mina skogsturer med Ann, lärt mig uppskatta pratlöpning i något högre tempo än ultra-has.
Men jag tänkte i alla fall att det någon gång skulle vara trevligt att springa en sällskapsmara.
Så när jag efter 2 km av maran blev omsprungen av två killar som la sig precis framför fötterna på mig och sa “Hello!” på engelska svarade jag artigt och sen började vi prata. Och vi pratade och pratade om europeiska lopp och jobb och fjällvandring och rätt var det var (det kändes verkligen så) hade vi pratat oss igenom en halvmara. Då tyckte jag att de kunde springa ifrån mig, och de gjorde de. De kom senare i mål 4 minuter före mig.
Sen när jag förväntade mig att jag skulle börja bli trött och tappa tempo upptäckte jag att prat- och sällskapstempot satt kvar i benen och sjönk bara i motluten (som blev fler efter 21km), så det var bara att mata på och till skillnad från tidigare år sprang jag förbi såna som gick. Och vid 30 km kom Vännäsberget som jag mindes från förra året som en veritabel vägg, men i år visade det sig att det var ju bara en backe som vilken som helst och jag kunde inte ens förmå mig att börja gå där.
I nerförsbacken däremot gjorde det duktigt ont i bromsmusklerna, men där använde jag mig av systerns mantra och det tog mig igenom den biten också. När jag kom ner på platten igen släppte all nerförsbackesmärta och därefter kändes benen bra igen. Den vanliga värkande stolpigheten infann sig aldrig och det är första gången jag varit med om det.
Vid 35 fick jag kaffe och tittade på klockan för första gången och såg att det hade gått 3 timmar och 50 minuter. För att ta mig i mål på rätt sida 4.30 skulle jag således behöva ta 7,2 km på 40 minuter och det fanns inte på kartan, men ett pers skulle jag väl fixa i alla fall. Så jag sprang vidare i både motlut och medlut. Vid 40 hade jag precis passerat bron över Kalixälven och det kändes verkligen att det bara var sista lilla biten kvar och jag började komma ikapp en man och en tjej som jag sett ryggarna på lite då och då. Vid 41 tog jag in rejält på dem och kände att det fanns ju kraft kvar att pressa på lite. Mannen kom jag inte ikapp men tjejen lyckades jag dra förbi och det kändes som att jag seglade uppför huvudgatan fram till mål och nytt pb och det var så jäkla skönt!
Sen kom Hans och systern och gratulerade. Funktionärerna räckte mig påsen med överdragskläder och cocacola och sa att det fanns laxsoppa i kåtan, och benmassage fick jag också.
Och vinnare i klassen och i öppna DM blev jag också. Nu var ju i o f s inte konkurrensen dräpande, men trots tiden skämdes jag inte det minsta när jag gick upp och tog emot pokal och plakett för segern i K35 för det här var min bästa mara, ever!
Det kändes bra under hela loppet, och inte sådär rosa hundvalpshärligt som i Hamburg utan mer “Det här är ansträngande men jag klarar det för jag är så bra. Gött”.
Och dagen efter inleddes med hotellfrukost och en simtur i hotellets uppvärmda utepool med utsikt över älven och då var livet riktigt jäkla underbart.

(Just det ja. Under maran hann jag dessutom stanna vid samtliga 15 vätskekontroller för dryck och artiga tacksamhetsbetygelser till funktionärerna. Jag hade ju inget vätskebälte med mig.)