I somras fyllde jag 56. Det är alltså andra säsongen i M55 och löpningsmässigt har det varit mina sämsta två år. Jag har tränat på med allt möjligt och levt ett gott liv med bra balans. Jag känner mig stark och allround-tränad. Tävlat har jag också gjort, men sänkt kraven på resultaten. Jag har därför aldrig varit missnöjd, utan njutit av att vara med. Men det är en sanning med modifikation. För det är faktiskt roligare att tävla när man slipper slita hela tiden. Jag saknar att ha den där grunden i kondis. Därför ser jag fram emot tävlandet 2018. Sen Åke Larsson och jag anmälde oss till halvmaran i Brighton den 25/2 har motivationen och antalet km per vecka ökat markant. Jag har dessutom redan bokat Stockholm maraton och Lidingöloppet.

Så här såg 2017 års lopp ut:

5 km (Broarna Runt) 22.01. Jag hade sänkt målsättningen till 22.30, men på femte försöket var jag faktiskt nära den gamla idealtiden.

10 km (Blodomloppet) 49.10. Banan är jobbig med nästan 4 km uppförsbacke i starten och dessutom hamnar man mitt i fältet av 5km-löpare på sista kilometern. Årets mål var att komma under 50 minuter.

21 km (Umemaran) 01.50.46. Sprang fel i slutet och rundade ett extra kvarter, ca 200 meter extra. Nöjd med prestationen och snittiden 5.12/km.

42 km (Midnight Marathon) 4.04.57. Vi var bokade att vara barnvakt i Umeå den dagen, men fick avbokat på morgonen. Så oförberedd och ganska dåligt tränad gjorde jag ett OK lopp. Sista milen gick väääldigt långsamt.

Summering: Jag lyckades tävla i alla sträckor med någorlunda tider. Glad och stolt. Nästa år fyller jag 57, det kan faktiskt gå snabbare då. Drömmen är att klara serien 22, 45, 1.40, 4.00. Plus under tre timmar på Lidingö. Halvmaran lär knappast gå, men kanske neråt 1.45? Första försöket redan i februari.