i motionslopp är svårt. Jag var länge inställd på att springa Finalloppet idag. Blotta tanken på att inte ställa upp i ett motionslopp som går närmare än 10 mil ter sig absurd för mig. Många gånger har jag med förvåning beskådat löpare som varit ute och motionsjoggat i städer och byar där det samtidigt pågått motionslopp.
Förra året tog jag personbästa på Finalloppet fastän det bara var fyra dagar efter Dublin Marathon, där jag f ö också persade.
Men häromdagen började fundera. Även om benen spritter och jag har så mycket överskottsenergi så att jag kokar är det kanske inte bra att tävla för ofta. Jag kommer ihåg, eller nja, det var nog snarare någon i min närhet som påminde mig om, hur ont i knäna jag fick efter Göteborgsvarvet som jag så klyftigt deltog i veckan efter Lidingö Ultra. I och för sig gick det över på ingen tid alls, men det finns ju mer än en övermodig klantskalle som pressat sig för snart efter ett långlopp bara för att förstöra knän och leder för en lång tid framöver.
Så IDAG, tog vi bilen upp till Skatås och kom fram till startområdet i tid för att höra startskottet gå och se hela ormen av deltagare ringla iväg utmed banan. Det gjorde faktiskt nästan fysiskt ont i kroppen! Jag ville också ha en nummerlapp på bröstet och galoppera iväg allldeles för fort.
Istället strosade jag runt där i tävlingsområdet bland de halta, de lytta, de förkylda, de gravida, de skadade, de pensionerade, de lata, de picknickande, de stolta föräldrarna, de väntande barnen, de förväntansfulla tränarna, de med värdelösa ursäkter för att inte delta, och klubbkamraterna.
Det kändes så vansinnigt fel! Att känna sig springduglig och bara gå där och dra till ingen nytta.
Sen började löparna komma i mål. Snabba, långsamma, runda, pinniga, unga och gamla, alla i en salig röra eftersom de olika klasserna hade olika starttider.
Och DÅ, kändes det helt plötsligt så rätt att stå där vid upploppet och glädjas åt och med alla som tagit sig runt banan. Klubbkompisarna kom i mål en efter en och det var så kul att se dem allihop och det kändes bra att få tillfälle att heja vid målet i stället för att vara den som de andra som redan gått i mål hejar fram. Det var lite pay back time liksom.
Och trots att jag emellanåt är en förhärdad cyniker blir jag så sjukt rörd och glad av att se folk springa över en mållinje. Det är skit samma om det är OS, VM, Finnkamp eller Finallopp. Jag får en klump i halsen ändå.
Sån är jag.
Sen åkte jag hem och försökte få liv i motorcykeln för att få in den i värmen inför vintern, men trots att jag tvättade den och putsade kromet startade den inte. Förmodligen har det redan hunnit bli en isplugg i någon bensinslang. Jag hoppas på en kortvarig värmebölja innan vargavintern kommer.
Iskallt var det att stå ute i alla fall, och desto skönare att komma in i värmen och äta, dricka kaffe, lyssna på Nick Cave och sy fast spindlar på ärmarna inför kvällens begivenheter i rollen som Ondskans Mjölnerska.
Happy halloween på er alla.
“Let love in” blev det. Och jag hade gärna sett ungarnas min när farbror Anders tog en grabbanäve godis ur påsen!
Och jag kan berätta att Ondskans Mjölnerska kompenserade sitt avstående från Finalloppet med en stadig bläcka. Nu så här dagen efter kan jag nog tycka att den var lite i stadigaste laget…
För oss som fick njuta av dig och Hans som hejaklack idag kan bara tacka och buga för att ni avstod från att själva springa. Rent själviskt var det precis det som behövs för en nybörjare som jag… Skrikandes klappandes lagkamrater med härligt stolta å ja i ditt fall kanske lite tårfyllda ögon… (by the way jag e exakt likadan gråter när det är en fin reklam på tv så du kan ju tänka dig) 😉
Jag kände mig både halt och lytt när jag gav mig iväg så de andra halta och lytta har nog andra svagheter…
Apropå Cava/Cave så ser jag fortfarande fram emot att bli bjuden på negativ splitChampagne… 😉
Hällivin är en bra helg om man har lite sköna flaskor i skåpet.
– Bus eller godis, sa en liten skara söta flickor som ringt på vår dörr igår kväll.
– Godis, sa jag och tog en grabbnäve full ur deras lilla påse.
(jag fyllde iofs på med lite mer godis efteråt, men det var ju deras ckockade ansikten jag ville se)
Du var ju i alla fall där!
Jag orkade ju inte ens dit med mina dåliga ursäkter och snuviga barn. Fast det gladde väl å andra sidan en del att de slapp våra baciller 😉
“Ondskans Mjölnerska avstår Finalloppet” – vilken fantastisk löpsedel – Mölndalsposten är ni på?
Cava heter det väl. Och det är dricka, som musik i mina öron. Sedan har väl du tävlat så det räcker och blir över. Andra kan behöva ha dåligt samvete men knappast du. och ja, publik uppskattas ju också!
Och för att fokusera på det viktigaste: Vad av herr Cave blev det?
Tack för ivrigt hejande. Och en utförlig klassificering av de som inte springer iväg när skottet går av!
Publik behövs också.
Jag själv vill ju både springa och se på lopp.
Man kan inte få bägge delarna 😉
Kul läsning agagin.
Bob