Vi hade trevligt besök här förra helgen, ett par klättrande vänner som annars gömmer sig inne i hallen. Som goda svenskar är de eftertänksamma och noggranna med säkerheten. Bra egenskaper tycker jag. Med anledning av besöket, samt diskussioner i alpinistvärlden, funderar jag nu återigen på olika aspekter av det här med säkerhet i bergen.
Den första aspekten är en personlig favorit i repris: att avtrubbas av kontinuerlig exponering. Från den här helgen plockade jag ut följande minnen som mer eller mindre bra exempel.
Dag 1. Lång trad-led på Battert, hela vägen runt och upp på en hög pelare. Repdraget är enormt trots att jag delat upp leden i tre stand, har långt emellan placeringarna och många förlängningsslingor. Det tar mycket tid, även om leden annars är både lätt och mycket fin. Mot slutet har det hunnit börja åska. Inge kul med klirrande metall på selen högst uppe på ett klipptorn. Jag säkrar J till firningsankaret och travar efter med repet, medan molnen dundrar in bakom ryggen. En blixt slår ner i närheten. I stressen darrar jag på den hand som just ska knyta in mig med dubbelt halvslag till firningsankaret. J undrar om allt är OK. Absolut, jag har gjort mycket värre. Vill bara gärna ner snabbt.
Dag 2. Lång trad-led på en annan hög pelare på Battert, där jag måste göra det förvisso enkla kruxet på två halvdana friends eftersom jag inte når upp till den fasta repslingan. Det tar mycket tid. J undrar om allt nu verkligen är OK. Jodå, jag vill bara helst inte falla i en pendel med 7 meters radie in i nästa klipptorn, annars är allt prima.
Dag 3. För att ta sig upp till Schriesheims gula klippor är det Klettersteig, eller Via Ferrata, som gäller. Jag och M har inte ens reflekterat över att det kan vara obehagligt att göra denna osäkrad. Efter en lång diskussion tar J och K motvilligt på sig selar och vanliga slingor och kommer efter. Vi undrar om de är okej. Jodå, men vänligen ta med Ferrata-utrustningen nästa gång.
Ibland tar man beslut som visar sig vara ogenomtänkta. Till exempel att ge sig upp på en led som visar sig vara längre än beräknat, när det finns risk för sämre väder. Andra gånger anser man sig inte ha så mycket val, man biter ihop och gör vad man kan för att alternativen är ännu sämre.
Inga av de tre situationerna från helgen var speciella egentligen, bara vanliga små överraskningar man råkar ut för i sådan miljö. Men var och en av alla sådana små händelser har betydelse. När vi klättrar med våra eftertänksamma svenska vänner inser vi hur mycket man anpassar sig, det är situation nummer tre bara ett av många exempel på. Vi tillåter oss numera att gå på magkänsla oftare än att grundligt analysera situationen. Så länge det inte *känns* farligt så *är* det inte det, brukar jag intala mig. Blir man paralyserad av rädsla så är man farlig både för sig själv och för andra, men så länge man kan behålla den där åtråvärda kontrollen borde allt gå bra. Det har det ju gjort förr. Jag utsätter mig gärna för exponerade situationer just av den anledningen att ett avtrubbat psyke är säkrare när det verkligen gäller.
Jag argumenterar med J att i bergen är säkerhet ofta tätt förknippat med snabbhet. Men då är en fråga relevant: kan man över huvud taget prata om säkerhet när man har så bråttom att man måste skippa delar av den vanliga proceduren? När säkringspunkter måste hoppas över eller lättare klätterpartier tas i frisolo. Ta bara en vanlig kamvandring uppe i Alperna, där är det eget ansvar som gäller. Vajrar och bultar finns inte. För att säkert korsa en sådan kanske man kan göra ett ordentligt stand med kilar och kammar och därifrån säkra över försteman, och så vidare. Men vem vill slösa en timme på blotta 20 meter, på en tur som ändå tar 10 timmar, när man samtidigt vet att det alltid finns risk för åska på eftermiddagen?
När många olika risker är inblandade måste man göra avvägningar. Det är upp till en själv att besluta om något är säkert nog eller för farligt, välavvägda chansningar är en naturlig del av bergsporten. Faktum är att temat togs upp i februari-utgåvan av Panorama från Deutsche Alpenverein. Där sammanfattades “International Mountain Summit” i Brixen, en festivalvecka för alpinism där de stora alpinföreningarna i Europa deltar. Under veckan hade just säkerhet kontra översäkerhet samt eget ansvar i bergen diskuterats. Som negativt exempel användes det för skidturer fantastiska och omtyckta italienska Sydtirol: här vågar man nu knappt färdas alls, eftersom minsta snöboll man satt i rullning, till och med om hela området är ensamt och öde, kan ge fem års fängelse och böter. De italienska lagarna må vara extrema, men även på andra ställen stängs vacker miljö bort, bara för att ingen vill ta ansvar för eventuella oförsiktiga bergsbesökare.
Deutsche Alpenverein med många andra har tagit ställning emot denna utveckling och anser att varje individ ska ta ansvar för sig själv. Möjligen tvärt emot vad vår svenska mostvarighet skulle göra, men jag håller hellre med DAV. Berg är naturligt farliga, vill man röra sig bland dem måste man vara beredd på att hantera riskerna. Och det är bara genom eget ansvar vi som individer utvecklas, har jag hört.
Vad dumt att jag inte såg/fick någon notis om att du kommenterat! Tack för ett långt och otroligt bra svar som gav mig mer att tänka på. Klokt!
Säkerhet är ett svårt ämne och visst är det alltid en avvägning gentimot att det blir löjligt. Dock så tycker jag att säkerhet ej skall förväxlas med vana. Jag tror det är ytterstfarligt att tro att bara för att man har gjort en sak massor med gånger så är det inte farligt. Det är lätt att förväxla, och det är tätt sammanknutet. Jag tillhör ju som sagt vad en av de “fega” dock har även jag gjort farliga saker i fjällen (som att vandra på hala rostiga stålbalkar överrösta med forssande vatten utan säkerhetslina). Som vi redan har disskuterat så är det oftast inte de “farliga” sakerna som skapar olyckor, även om dessa är de som ger stora konsekvenser. De riktiga farorna är oftast de små sakerna som ger oväntade konsekvenser. En planerad risk kan man oftast hantera. Att använda vanan som ursäkt för att inte ta ~10 min att reflektera över sina valmöjligheter känns dock för mig som en större risk än att vara vara för långsam. Eftertänksamheten anser jag är A och O för att man skall kunna ta korrekta beslut, detta utan att bli parallyserad då detta rör ett stadie där man snarare blir handlingsförlamad. Övergången över balkarna tillexempel gjordes inte förräns vi hade undersökt situationen för vadning 2 km up och nedströms. Det är alltså en kalkulerad risk, visst finns inte tidsaspekten, och det finns fall det den är en reell parameter. Det gäller att göra en snabb konsekvensanalys och ett beslut utifrån det. Att gå på vana tycker jag dock är det som jag anser är det farligaste man kan göra.
En annan detalj som jag har noterat är när man går i mixade sällskap kan vana hos vissa personer skapa en stor risk hos de ovana, jag har vandrat med folk som för första gången har varit i fjällen och en situation där jag känner mig ganska trygg och i princip går förbi ganska snabbt orsakar hos den ovana en stress över att jag kommer så långt ifrån denne vid den farliga passagen. Denne person stressas då och går slarvigt förbi den farliga passagen vilket ökar risken hos denna person. Säkerhet är också att ge andra självförtroendet att hantera situationer säkert. Det är en ytterst individuell känsla och att som DAV dra slutsatsen att alla skall ta indivduellt ansvar är i princip korrekt men det kan inte appliceras i alla situationer utan man måste enligt mig även ta med andra faktorer. Tillexempel som ovan borde jag ta hänsyn till personens mentala inställning och låta denne göra passagen efter sina premisser. Som du själv säger så blev du stressad av åskan, en naturlig reaktion, men som du och J själva disskuterade så stressade ni upp varandra lite med (också helt naturligt). Det jag nu vill säga med allt detta är att jag tror inte på rent individuellt ansvar utan man måste även applicera ett visst gruppansvar men som i slutändan kondenseras ned i ett personligtansvar.
Nu har jag giddrat mycket hoppas att jag inte svävade ut för mycket, ska skriva en blogg post om detta sedan tror jag.