Var ute ikväll för att “besiktiga skadorna” från helgens Varv. Bestämde med Ann att vi skulle springa en 4,6-kmrunda i stilla tempo framåt kvällningen. Det lät ju bra. Vad jag inte tänkte på var att det var en viss transportsträcka till slingan, så 10 km blev det totalt plus 1 km uppjogg och det kändes betydligt bättre än jag vågade hoppas. (Trots alla ultror och maror och andra tokerier förundras jag faktiskt fortfarande över att ett 10km-pass är något som jag nuförtiden bara kan beta av sådär utan vidare. Lite kul faktiskt.) Efter att de senaste dagarna ha stretchat ut både skinkmuskel och utsida lår och baksida knä och allt annat jag kunde komma på, samt under två dagar använt mammas pensionärsmirakelknästöd med gummipluppar på insidan så återstod inte mycket av knävärken och efter att ha promenerat hem från jobbet kunde jag konstatera att det kändes inte något alls. För en gångs skull var jag dock försiktig och gick i alla nerförsbackar för att inte fresta på i onödan om nu något ligger på lur.
Och för en gångs skull stretchade jag ordentligt efteråt och det ska jag göra i fortsättningen också.
Och kliet i halsen och tröttheten verkar ha försvunnit med det korta och lätta regn som föll i eftermiddags. Nu får jag väl passa på att vara pigg tills luften fylls av pollen igen.