kan man syssla med om man är extremsportare. Det är jag inte, men idag var ett undantag då jag skulle utforska ett nytt ställe. Start vid den sedan länge nerlagda folkparken i Lilla Edet, där mycket roligt hände i mitten på sextio-talet. Då var man mycket “uppåt” men idag var det bara riktningen som var detta. En lutning på 45-80 grader ibland i ett forsande vattenfall. (Tur att man inte hade dansskorna på sig.) Där hade man placerat den stig som jag trodde ledde upp till den vandringsled, som går uppe på berget. Efter ett tag syntes inte den antydan till stig längre. (Antagligen bortspolad av vattnet som brutalt kastade sig utför det gigantiska bergsmassivet). Jag sjönk helt utpumpad ihop då jag nått en platå. En blick uppåt sade mig att jag nog inte skulle fortsätta. Jag beslöt att vända, men detta lät sig inte göras så lätt, då jag lider av höjdskräck. Återstod att finna en väg på skrå åt sidan. Jag önskade att jag varit en bergsget, (denna önskan har jag aldrig haft tidigare, men någon gång ska ju vara den första) och började försiktigt att kasa mig nedåt. Efter en evighet, som Carola skulle uttryckt saken, började det plana ut och jag förstod att det inte var dags för evigheten för mig denna dag heller. Svett och utschasad med håret på ända och kläderna i oordning, stapplade jag på vingliga ben ut genom den igenvuxna folkparksentrén (precis som på sextiotalet), och beslöt att aldrig mer sätta min fot där igen. Jag vet att dessa tankar for genom huvudet även på den tiden, men nästa fredag var det glömt. Vi får se hur det går nu.