Efter att ha skyllt mig själv sedan i tisdags, då jag övertog min sambos magsjuka, har jag kommit på banan igen. Körbanan.
Det var ju en så fantastisk morgon! Ett vackert vitt, fluffig täcke. Jag måste (denna vinter till trots) få säga att sådana dagar är ovanliga här.
En vanlig dag skulle jag nog gärna vilja ploga de 21 kilometerna till jobbet med min MTB, bara för att få uppleva att jag var först ut, men med tanke på min ofrivilliga fasta i veckan var bilkörande klart skojigt nog idag. De plogar nämligen inte alls häromkring, samtidigt som det är mycket bilar på vägarna; en nog så spännande kombination. Men de flesta bilister utan snövana tar det lugnt i trafiken i alla fall.

Och det verkar ju ha gått bra, jag lever än! Det var värre på jobbet; jag råkade förolämpa chefen genom att yttra att en viss specifik sak är mycket smidigare i Windows än i Unix 😀 Hoppas att han någonsin kan förlåta mig.

Nu längtar jag efter träning, så klart. Tänkte ta en klättersväng i Stuttgart på söndag med Hias och Julia. Det ska bli trevligt; där finns ju en hel del att ta sig an (lim oändl), då borde dessutom krafterna vara tillbaka.
Två andra vänner har bjudit in till god middag i Stuttgart på lördagkvällen samt övernattning, så det passar bra. Det är ju ändå 10 mils körande dit. Ja, något måste man ju ta sig för när man blivit ensamlämnad i nästan 2 veckor!
Apropå det, dags för en film, kanske? 🙂