Tour-tur i presens

Himlen är mörk men klar. Klockan är 05.15 när vi står med packade väskor utanför dörren, redo att gå. Jag är förälskad i livet och stunden, så vackert det är, med mörka berg tornande bakom den skimrande Orny-glaciären.

Efter någon timmes stretande över blockterräng knyter vi in oss i två replag för att korsa glaciären upp mot dagens mål: Aiguille d’Tour. I två lämmeltåg, länge över hård och kall snö, med isyxan i ena handen och kameran i den andra. Vi ser solen gå upp och färga graniten rosa, snart skiner den från en klarblå himmel. Lite för tunnt klädd huttrar jag till i den något bitande vinden. Inte förrän vi tagit på stegjärnen och marscherar upp för en brantare snösluttning strax innan insteget till Tour börjar fingrarna återfå sin normala färg och funktion. Klockan närmar sig nio när vi påbörjar bestigningen, inknutna och någorlunda säkrade under scramblingen upp till toppen, 3540 meter över havet. Ett “Berg heil!”, några foton. Utsikten över Walliser Alpen i allmänhet och Mont-Blanc-massivet runtom oss i synnerhet uppfyller alla önskningar. Kungen av Alperna tornar i sydväst, en rundad vit topp inhöljd i underliga moln lika planeters ringar av stoft.
Markus fotograferar entusiastiskt som alltid, lyckligt ovetandes om att han lyckats ställa om vitbalansen på sin kamera och därmed får knasigt grönvita bilder med sig hem. En kort stunds vila innan nedstigningen. Inte bara för att lämna plats för fransmännen som enligt rykte brukar invadera från den deras närbelägna hytt på andra sidan gränsen. Nej, efter lunch har vi en helt annan aktivitet på agendan.