Traversen

Traversen. Traverrrrseeennn. Det kan man säga till Markus om man vill röra upp gamla intensiva minnen.

Vi hade knatat ner den knappa halvtimmen till insteget av spektakulära ”Traversée avec retour”, som löper i sju replängder en till tio meter över den lilla glaciärsjön Lac d’Orny. Vi tvekade. Ett fall här är inte farligt, om man kan simma, det vill säga. Med kängor i ryggan satte Markus en fot mot svaklippan, strax efter Jochen och Alex, som visade den inte helt intuitiva vägen. Mestadels går leden rakt eller diagonalt åt sidan, ibland upp, och ibland till och med ner. På sträckan med neråtklättring fick jag för första, men ej sista gången glädje av mina nya tunnare prusikslingor: en av dem hänger där än, förhoppningsvis till kommande andremäns stora glädje. Fyra gånger måste man dessutom fira ner för att börja om närmare vattenytan igen. Väl där ute finns ingen återvändo för den som vill hålla sig torrskodd, och stackars Markus, som ofta var på gränsen till vad han alls hade lust att göra bet ihop och slet hårt på steglösa sva, under grepprika överhäng och förbi ett mindre vattenfall där händerna kramade hala alger. Just här, där han hade det som svårast, fick jag en fantastisk upplevelse. En grupp alpstenbockar hade stannat upp för att nyfiket betrakta oss. När de började springa häpnades jag över hur skickligt de tog sig fram över den branta blockterrängen.

Markus pustade och frustade, jag påmindes om att någon faktiskt borde säkra. Men han klarade det utan dopp i det blå, varje gång, och jag följde alltjämt tvekande efter över osäkrade krux. Tja, den nackdelen får man ta om man går som andreman, då sitter bultarna alltid på fel ställe. Uppemot fyra intensiva timmar spenderade vi över den lilla glaciärsjön innan vi äntligen kunde smita från den sista replängden och på skakiga men raska ben lufsa upp mot en alldeles för sen, men god och rejäl middag.

Svenskarnas natt

Mina fem tallrikar soppa utöver huvud- och efterrätten gjorde nog sitt för att återställa vätske- och saltbalansen. Men det var återigen sent och vi prioriterade sängen så snart sista tuggan var svald. Tvättning i nollgradigt vatten i ett nästan nollgradigt gemensamt tvättrum lockade inte riktigt, sömn desto mer. Tack och lov ordinerades sovmorgon till nästa dag, med uppstigning 06.30.

Synd bara med de väsnande svenskarna som sov i vårt rum denna natt och skulle upp tidigt för att fortsätta sin väg längs Haute Route och så småningom avsluta med Mont Blanc. Säkert trevligt, och jag önskade dem allt gott. Men jag var en bitter landsman som på morgonen fördömde deras nattliga uppträdande. Mitt tips, om någon undrar, är att packa väskan så gott det går kvällen innan, packa resten i korridoren på morgonen bakom stängd dörr, och INTE lysa med pannlampan på de som sover. En kort blick gör väl ingenting, men om man positionerat sig så att lampan konstant och länge lyser i ögonen på sovande får man räkna med att någon blir arg. Och så ska man slänga sitt skräp i soptunnan, men det trodde jag var en självklarhet. Nåja.