Spänningen stiger

Återigen fanns ingen tid till något annat än att äta, packa väskan och sova. Vi hade bett om väckning 04.30, eftersom vi ville göra en glaciärtur med toppbestigning av 3478 meter höga aiguille Purtscheller innan denna helg skulle avslutas med nedstigning till Champex-Lac och hemfärd.

Vi fick ingen väckning, men vaknade efter en lugn och skön natt ändå tidigt nog för att stå färdiga vid dörren 05:30. Det var varmt och behagligt trots den tidiga timmen. I snabbt tempo betade vi av samma glaciär vi korsat två dagar tidigare. Vid insteget till Purtscheller insåg Markus, som varit drivande i valet av denna tur, att vi inte hade någon förare och att det definitivt inte var uppenbart var man bör ge sig upp. Nu är det egentligen inte så klokt att ge sig upp på ett berg såhär utan någon som helst förhandsinformation. Visst var vi beredda på att det var tradklättring som gällde, att varenda punkt man använder för säkring, även standplatser, är något man måste inrätta själv. Det vill säga Markus då, som gradvis under helgen hade tillskansat sig rollen av ständig försteman.

Klättringen i sig var rolig, oftast njutbart lätt men med flera spännande överraskningar längs vägen: små krux, ett par mindre snöfält och några svåra vägval. Någonstans i bakhuvudet malde hela tiden misstankarna om att vi tagit oss vatten över huvudet denna gång. Vi visste fortfarande inte om vi var på en led över huvud taget. Ibland måste vi över långa obehagliga partier av mycket lös sten, stackars Markus utan hopp om säkring. Långt utom hörhåll från mig. Vi visste inte ens hur många replängder vi kunde vänta oss att göra till toppen, och detta visade sig vara vår största underskattning av Purtscheller. När vi trodde att toppen var nära visade den sig vara flera replängder bort. Klockan tickade och vi insåg till slut att vi måste avbryta. Frågan var bara hur. Risken med att fira på okänd mark mitt på ett berg är att man hamnar i en återvändsgränd: det kanske inte går att ta sig vare sig upp eller ner eller traversera på ett säkert sätt, och då har man ett problem. Men vi tog det försiktigt, spanade så gott vi kunde, och ansträngde oss till det yttersta för att välja linjer där repet inte skulle fastna när vi skulle dra ner det. Tre gånger om fick vi fira, på två av våra egna (vad bra att jag fortfarande hade kvar ett par av mina nya tunna och därmed billiga prusikslingor!) och på en upphittad urblekt gammal slinga, lagda runt stora uppstickande stenar. Jag var glad att vi investerat i dubbelrep för alpin klättring, glad att vi båda hade hjälmar mot all fallande småsten, och milt sagt tacksam över att stenarna vi valt ut höll emot vår vikt. Så spännande har väl firning aldrig varit förut.

Icke desto mindre kom vi ner hela och uppspelta och med nya erfarenheter i bagaget. I mycket rask takt bar det ner över glaciären och till hytten, där jag kvickt som en iller packade väskan på rekordtid, till skratt och glada tillrop från fransmännen som skulle spendera natten på hytten och hade all tid över att koppla av. Markus hann köpa en chokladkaka för motsvarande runt 100 kronor innan jag släpade ut honom för nedstigning, stressad över att liften skulle kunna stänga framför näsan på oss om vi maskade.

Det gjorde den inte. Vi kom både ner till Champex-Lac och hem i rimlig tid, fullständigt tillfredställda med den intensiva helgen i Mont-Blancs mäktiga massiv. Runt 12 timmar per dag har vi varit aktiva på berg och glaciärer, som mest över 14 timmar. Vi har omsatt teori i praktik, och har som bonus massor av nya spännande projekt att göra i området om tillfälle ges. Men nu var det alldeles lagom att få komma hem och njuta av vardagslyx: en varm dusch och sovmorgon.

Fotnot:

En del av våra bilder kan ses av alla på vår hemsida:
http://markuskvist.se/gallery/Overview.aspx?AlbumID=122

På hyttens egen hemsida finns fler fina bilder. Eftersom jag själv inte fick några på stenbockarna kan jag till exempel länka till den här:

Såhär transporteras hyttmaten:

och ändå är den både godare och mer mättande än på Oberwalderhütte!

Jag avslutar med en bild på hyttvärdparet:

som ju på sitt vis gjort detta möjligt. Vi kommer gärna åter!