… sa var det antligen dags att gora ett nytt forsok att ta sig under den magiska tretimmarsgransen pa ett marathon. Den har gangen gick turen till Boston, mitt tredje WMM-lopp av fem. Jag hade inga problem att komma upp i tid utan vaknade av mig sjalv en kvart innan klockan skulle ringt: ibland ar jetlag bra!

Hotellet stallde upp med “complimentary shuttle” till Bostons centrum och en pase med frukost: inte helt fel! I Boston vantade en hel karavan med gula skolbussar som tog oss till Hopkinton dar starten skulle ga. Det slog mig att skolbussen i Simpsons ar bra tecknad: jag kande igen mig precis! Satena var verkligen avpassade for skolbarn, men jag hade tur nog att fa ett eget sate och satt dar och dasade sa gott det gick nar bussen studsade pa den ojamna motorvagen.

Efter ungefar en timme var vi framme i Athletes village i Hopkinton dar det blev tva timmars vantan innan starten. Tiden fordrev man med att dricka (vatten och sportdryck) och ata (bagels och powerbars) men det var ganska snart dags att ta sig till startfallan.

Jag hade hamnat i andra startgrupp och var bland i den nedre halvan bland kvaltiderna, Troligtvis lag det mellan 2:50 och 3:05 ungefar for starten flot pa riktigt bra. Det kandes aningen trogt de forsta sju kilometrarna men gick snabbare an 3-timmarstempo bortsett fran forsta kilometern som gick nagon sekund langsammare. Efter fem kilometer lag jag nagra sekunder over 4min/km men vid tiokilometersmarkeringen insag jag att jag sprang snabbare an 4-minuterstempo och hade fruktansvart bra flyt! Halvmaramarkeringen passerades pa 1:24:28, dvs strax under fyraminuterstempo i medel! Det var dock en del ganska branta smabackar i borjan, nagot som skulle kannas i slutet av loppet.

Efter 25 km kom det forsta langre motlutet och det inledde ett jobbigare parti med flera motlut, fram till 33 km. Har tappade jag tempo men holl mig fortfarande under 3-timmarstempo mile efter mile, bara inte lika mycket som forut. Jag borjade ocksa bli lite nodig men inte sa att jag behovde ga pa toaletten.

En kul sak var att jag sprang om Hoyt team, som jag ar valdigt imponerad (och rord!) av och passade pa att peppa lite.

Nagonstans har fipplade jag med klockan och lyckades stanna den, och tyckte att jag hade valdigt god marginal en mile innan jag insag att den stod still :-). Som tur var fanns det klockor varje mile sa jag jamforde dem med mitt schema och hade 5-6 minuters marginal mot min tretimmarsplan. Efter ett tag kande jag mig sa nodig att jag inbillade mig att det gick ut over tempot och utnyttjade darfor faciliteterna strax innan 35k-markeringen eftersom jag hade sa god marginal anda. Efter det kandes det som att tempot okade igen, men sedan begransades det av att laren borjade varka. I ett svagt ogonblick kandes det lockande att jogga in lugnt i mal, men da borjade det bli rejalt jubel pa publiken och da kan man ju inte slappa 🙂

Sista milen agnade jag mig at at kolla pa klockan och rakna ned och helt plotsligt var jag pa malrakan och da var det bara att stracka pa sig och spurta, givetvis till publikens jubel!

Slutresultat blev 2:56:19, och jag blev basta svensk! Samsta svensk hade 3:15, sa kvaliteten pa motstandet var hog! Jag kan verkligen rekommendera att aka till Boston och springa maran dar, inte bara for sjalva marans skull. Folk ar nyfikna och sociala och det ar latt att fa kontakt. Dessutom finns det gott om (lokala) olsorter i kvartersbutikerna, nagot jag skall agna mig at att utforska resten av veckan 🙂