Då var årets hundrade mil sprungen. Jag funderade innan på var jag skulle förlägga den och vilken typ av pass det skulle bli. Det är ju inte varje dag man springer årets hundrade mil och livet blir ju roligare om man firar allt som går att fira. Jag var lite sugen på Prinsens Minne, 10 km, men det blev den gamla hederliga Hjälmrundemilen. Vädret var idealiskt. Solen sken och det var lagom varmt. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att springa på känsla (som om jag inte brukar göra det…) och ha det bra hela vägen. Första km tog jag det lugnt till skillnad från i vanliga fall. Andra och tredje kändes det som att jag tog det lugnt också, men mellantiderna blev runt 4.45-4.50. Kul! Efter 3 km börjar rundans backiga km och det brukar vara grisjobbigt, men senaste tidens backövningar har nog gjort susen för oj vad det gick undan och inte var det jobbigt heller. Sen tuffade jag på och sjunde och åttonde km var lika äckeljobbiga som alltid så där tillät jag mig att ta det lugnt och tryckte inte på. När jag närmade mig 9 km blev det kul igen för då tänkte jag på årets 100 sprungna mil, och strax efter jag passerat 9-kmmarkeringen och således sprungit 100 mil i år kom en välmusklad och flyfotad karl springande emot mig och gjorde vågen och hurrade glatt. Det gjorde mig riktigt glad! Därefter eskorterade han mig, fortfarande hurrande, mot 10km-markeringen. Det var trevligt i ungefär 100 meter, men sen blev det lite irriterande och störde mitt löpfokus lite…Jag fick lätt sammanbitet be honom att springa i förväg och möta mig vid målet istället och det gjorde han och att bli mött vid mål på det sättet var nästan som att gå i mål på en tävling! Till på köpet blev det hjälmrunderekord! Eftersom banan inte är kontrollmätt ska jag inte kalla det PB på milen, men ett bra snittempo var det allt.
Sen firade vi med pizza.
Himla trevligt.
Lite kuriosa är att av årets 100 sprungna mil har jag sprungit 43,5 mil på tävling.