Ännu ett i raden av försök till omstart med träningen – som denna gång (peppar, peppar) ser ut att få någon form av framgång. Har tränat på lite mer kontinuerligt nu i några veckor och jag flyttar fram positionerna hela tiden.
Mitt vänsterknä som spökade länge efter Lidingöloppet 2008, i runda slängar ett år, har jag nu fått lite mer styrsel på. Orsaken till skadan var ostretchade främre lårmuskler, vilket ju är lätt men tråkigt att åtgärda… 😉
Jag känner fortfarande av skadan ibland, men på ett mycket mer kontrollerat sätt. Det blir inte samma snabba uppblomning av smärtan som leder till att det bara är att vända och traska hem. Jag springer med ett elastiskt stödbandage som ger stadga och värme, vilket jag tror är avgörande i läkningen.
Ett problem har varit att samma knä krånglat på ett nytt sätt. Vid någon “rätt” kombination av belastning och vinkel kommer en plötslig och intensiv smärta (“som ett knivhugg” säger man, utan att själv någonsin blivit knivhuggen… Jo vänta nu, jag minns en gång när Löjtnant S var riktigt sné. ÄÄehhh… det är en annan historia) samt en känsla av att knät viker sig. Det går inte att kontrollera, jag måste snabbt i med högerfoten för att inte tappa balansen.
Smärtan kommer oftast då jag går i trappor, springer uppför, etc. Lyft av kroppstyngden med böjt knä verkar vara en röd tråd. Däremot kan jag konstigt nog sitta på huk med ett barn (litet, men ändå) på armen och resa mig upp utan att detta inträffar. Mystiskt!
Jag har lärt mig att helt förhindra uppkomst av smärtan i löpning genom rätt teknik. Lyckligtvis är det inte att springa som ringaren i Notre Dame samtidigt som jag sjunger Oh Sole Mio (eller något annat dumt), utan fantastiskt nog genom att springa med “hög svansföring” d v s full attack i steget. Fram med höfterna, tjong i med foten på fotbladet direkt under kroppens tyngdpunkt. So fort man börjar mysrulla lite i steget när man blir trött så smäller det till. Men så bra! Då är jag tvungen att hålla stil och fart på träningen.
Ett annat – nästan större – problem än alla gamla och nya krämpor som liksom kräver sin uppmärksamhet och omvårdnad under en lyckosam nystart, är att ändra sitt dekadenta leverne… Jag är helt klart numera en 38-årig chips- och folkölsgris med självdisciplin som Tomas Brolin. Fjärran är den hårdföre Fu Olsson som med en kallhamrad själ i en stålstöpt kropp betvingade varje utmaning.
Efter en dipp (inte bara med dillchips-mening) under ett trevligt midsommarfirande Extended Version på Orust med goda vänner, har jag nu tajtat åt de värsta excesserna. En (1) folköl på verandan med livskamraten på den egnhändigt byggda verandan är fortfarande oemotståndligt gott, men i övrigt tycker jag det ser ljust ut. Märkligt nog har jag gått upp 1 kg den senaste veckan, men det ser jag som ännu en prövning som det gäller att inte låta sig nedslås av utan bara hänga i.
Totalt sett tycker jag alltså att det går bra! Jag mår riktigt bra av detta och träningen tar en mer framträdande roll i mitt sinne igen. Nu är siktet inställt på att träna ytterligare några veckor innan beslut om Lidingöloppet tas. Det är ju den stora utmaningen som finns där som drivkraft i bakgrunden hela tiden.
Ska jag delta så ska det vara under värdigare former än 2008. Jag minns när jag låg där i fosterställning på svågerns badrumsgolv flera timmar efter loppet och hatade mig själv. Jag lovade då att göra om detta men NÅGOT bättre förberedd…
En nackdel med att ha sprungit mycket och varit relativt nuläget riktigt bra tränad förr, är att man med ganska lite träning plockar fram en massa ur kroppen som får en att tro att man är bättre än man är. Det gick lite för lätt att träna upp en förmåga att lätt som en plätt klämma pass på 13-18 km väl under 5 min/km utan ansträngning, och därifrån till att tro att det bara är att trumma vidare andra halvan av loppet “precis som förr” är lite väl lätt…
Väl ställd inför faktum (15 km av LL avklarat på 77 min, illamående och helt slut vid 18….) åker då det gamla pannbenet fram. Den återstående hjärnkapaciteten är då inte tillräcklig för att förstå att ridån gått ner, publiken gått hem och resencenterna sågat showen. Man fortsätter, med känt resultat.
I år ska det vara skoj, annars finns det annat att glädja sig åt med träningen!
Kul läsning Håkan och roligt att knä och annat håller ihop på farbror! 🙂 Jag som trodde att du levde hälsosamt nu när du inte får gå på Mazarinmöten med Combitech-kollegor. Själv börjar jag ana att jag närmar mig ett tillstånd jag inte varit i på mycket länge om än någonsin. Jag är smått beroende av träning. Det känns som ett rätt positivt läge i jämförelse med en chips- och folkölsgris 🙂 Jag tolkade ditt svar häromdagen att du redan har bestämt dig för Lidingö. Finns inga rimliga ursäkter för att inte vara med som jag ser det. Ha de’ Håkan!