Det sägs att om man har en vallhund i en lägenhet börjar den valla möbler tillslut, och jag tror att det är samma sak med pensionerade låg- och mellanstadielärare. Jag reste till Dublin med min mor som är just pensionerad speciallärare och van att åka på skolresor med inte mindre än 30-40 ungar som ska vallas runt och visas sevärdheter, och jäklar vad jag har blivit runtvallad. Vi var där från onsdag till söndag innan pub- och löpsällskapet anlände och på den tiden hann vi se Enniscarry arbetarby, Powerscourt herrgård, vandrat vid Glendalough, åkt över Wicklow mountains, Dublin Mountains, varit på Irlands högst belägna pub, varit i Howth som ligger norr om Dublin och vandrat upp på Howth Summit (172 m ö h)(där f ö en cyklist höll på och köra backträning upp och ner. 5te gången han körde förbi kommenterade jag det för mamma som ännu inte sett det och säger förvånat: 5 gånger säger du. Är det så himla kul att åka i nerförsbackar?) Åkt turistbuss runt Dublin 2 gånger, varit och tittat på Book of Kells och promenerat genom halva Dublin och hämtat nummerlapp och promenerat i förorterna och morgonjoggat två pass. Sen kom tack och lov mitt dåliga sällskap så att jag fick vila lite dagen innan maran och knäcka ett par öl på Restaurang Kråkans Dublinfilial…
Men dagen efter maran fick jag en rundtur i södra förorterna och var i Bonos hood och tittade på Dublin Bay från andra hållet. Tur att semestern var slut sen för annars hade jag nog turistat ihjäl mig.

Loppet nu.
Dagen innan tog jag ett morgonpass som var så härligt att jag inte kunde hålla det så kort och långsamt som jag önskat utan 7 km utmed kanalen med tjoho-ruscher på slutet blev det och det var kanske inte var så smart, men det var skönt!

Dagen för loppet innan start stod jag i de oändliga toalettköerna till starten gick och jag kom iväg bland de sista. Jag kände mig dock stark och oövervinnerlig och kryssade hej vilt och allt kändes jättebra. Vid 2 miles tog jag rygg på en japan med en jättefin tröja och ett underbart löpsteg som höll lite drygt 6-tempo och när jag sprang där och såg hans fina t-shirt och lätta löpsteg kändes det inte att jag sprang utan flög fram. Det var helt magiskt. Tyvärr sprang den quisliningen in bakom ett träd vid en mil och jag höll på att springa efter honom och hålla fast honom på banan, men jag besinnade mig. Tyvärr hittade jag ingen lämplig efterträdare utan fick springa resten av loppet för egen maskin. Förhållandevis fort och lätt gick det till dryga halvmaran. Det började väl småvarna i benen lite innan, men styrkt och övermodig av senare tidens framgångar struntade jag i det och sprang på. Vid 26-27 blev det riktigt tungt och vid 32 ångrade jag min vilda kryssning i början av loppet.
Utmed banan stod massa små söta sjuksköterskor och masserade linement på trötta ben och jag tyckte att det skulle nog göra susen, så jag stannade till och pekade på mina vader och förväntade mig fullservice, men icke då. Det var bara karlar som blev insmorda av de små bitchisarna. Jag fick själv doppa ner mina händer i nån jäkla långpanna med klägg och massera mig medan männen runt omkring blev omhändertagna. Hur som helst gjorde det susen och jag kunde stolpa vidare.
Målet var ju att komma under 4.30, men jag passerade 25 miles vid 4.28 så det sket ju sig, men med den fenomenala påhejningen som var de sista milesen kände jag mig som en vinnare ändå.
Och jag mådde riktigt bra efteråt. Jag klarade förvisso inte av att bära en påse och prata samtidigt, då det var ett moment för mycket, men när jag fick bärhjälp fungerade hjärnan igen.
En pizza och ett varmt bad (2 kastruller med varmvatten och 2 tekokare behövdes förvisso som förstärkning till den undermåliga varmvattenberedaren) senare kände jag mig som folk igen och visst blev det rödvin och öl för att reparera alla trasiga mjukdelar så på lördag är jag redo för nya stordåd på Finalloppet.