Klockan är fem över sju, jag har rullat ut från hemorten och ser morgonsolens strålar vila över åkrarna, filtrerade av fjärran atmosfär tills bara det varmaste röd-orangea ljuset består. Morgondaggen på nyligen uppskjutna grödor glittrar i ljuset. Det är redan varmt i luften, kampen mot vinden får en gnutta svett att bryta fram. Det är sista morgonen nu, efter veckor av underlig dygnsrytm. Tanken får mig att orka trampa på lite extra, trots att benen är stumma. Hela kroppen är mör.

De senaste tre veckorna har varit mätveckor på Campus Nord. För detta har jag fått lära mig cryo-teknik. Det innebär i praktiken att jag får pyssla med en kryostat (”kylbehållare”), i vilken flytande Helium (4 K) håller mätapparaturen kall (för att kunna supraleda). 4 K motsvarar -269 grader C, så lite spännande var det ju i början. Under He-påfyllning, till exempel, är ett sista moment att avlägsna det rör från kryostaten som lett in nytt l-He, och i hålet sätta en propp. Under växlingen pyser ett stort moln av iskall gas ut, och då gäller det att vara snabb för annars fryser låsmekanismen runtom. Då blir det knivigt. Det blev det en gång för mig, men inga problem som inte går att lösa 😉
*Kids – don’t try this at home!*

I alla fall. Långa mätdagar indelas lämpligen i skift, och eftersom jag är den minst morgontrötta tog jag första passet. Vilket innebär att gå upp okristligt tidigt, men också sluta redan strax efter lunch. Och med dagar av strålande solsken, när jag svettas floder i t-shirt och jeans, har detta inbjudit till mycket av både livsnjutande och vardagsmotion. Inte så mycket nattsömn och återhämtning dock.

Så, nu kommer jag till varför detta passar in i min träningsdagbok. Det är nu två veckor sedan jag påbörjade en utmaning, som skulle innebära tre övningar (pull-ups, push-ups, hjulet) enligt schema, 4 dagar i veckan. Det har gått över förväntan, även om jag nu skippade veckans sista pga ett ovanligt hårt klätterpass. Men jag fortsätter att vara aktiv på andra sätt, och kroppen börjar bli sliten. Därför tänkte jag nu trappa ner från fyra till tre dagar/vecka när jag går in på vecka 3. Start på måndag.

Tyvärr gick det inte lika bra med min önskan om att klättra mer. Vi klättrade ute för första gången i år på långfredagen, en ganska kort visit i Hessigheim där jag rev av 6 korta leder. Motivationen tröt tyvärr. Kompensationsklättringen ett par dagar senare fick ställas in eftersom klättergymmet hade påskstängt. Då var det för kallt att ta sig ut. Och när värmen kom tillbaka, samtidigt som arbetsveckan, prioriterade vi picknick vid närmsta sjö i eftermiddagshettan.

Men det tog vi igen igår!

Det som skulle ha blivit ett lugnt pass efter två veckor med för många pullups, slutade med 7- som standardgrad och tog oss ända upp på 8. Och jag kan knappast hymla om att vara nöjd med min insats; jag klarade den! Okej, må så vara på topprep, med 4 vilor och inte har jag gjort sista movet heller. Leden krävde extrem maxstyrka, jag pustade och frustade så att alla i hallen tittade konstigt på mig efteråt. Och sedan fortsatte vi att klättra i 7-registret.
Det är en stor sak för mig att regga ett pass som 17 på intensitetsskalan; det händer nästan aldrig, hur mycket pullups jag än trycker ur mig, men gårdagens pass var ett sådant pass. Som bonus kändes det riktigt avslappnat att leda en 6:a efteråt; jag chansade mycket mer än jag annars gör på led eftersom det ju ändå var så mycket lättare.

Alltså kan man säga att det flyter på med träningen. Det vore bra att få vila ut nu i helgen, men jag misstänker att det inte kommer bli riktigt så vilsamt. Markus har pratat om paddlande och det är ju svårt att säga emot 😀