Nu återstår det en knapp vecka innan öppet spår går av stapeln och det börjar bli dags för live hederlig tävlingshypokondri. För närvarande är det armbågen som gör ont, men det hinner nog flytta sig innan det är dags. Och undrar om det var så smart att besöka Gerdahallen i lördags när det var familjegympa och en vägg av dagisbaciller att passera genom på vägen in till gymmet.
Träningsmässigt har det blivit 22½ mil vanliga skidor vilket är ungefär 22 mil mer än förra året, plus 6 mil rullisar vilket är ungefär 15 mil mindre än förra året. Men å andra sidan har jag sprungit mycket mer i år (förra året hade jag för ont för att springa öht) så träningsmässigt borde det jag vara något bättre på det i år. Sen återstår att se vad det räcker till, vid isräls och hyfsat varmt (-5/-10) borde jag kunna göra neråt 6 timmar blankt och i nysnö kring timmen långsammare.
Lycka till där uppe i snölandet! Jag ska ligga i soffan och titta på alla skidåkare. Fast du åker ÖS va? Då kan jag ju inte spana efter dig.
Det var nog lugnt där på Gerda, de där bebbarna som deras mammor släpar dit har nog inte börjat frekventera dagis ännu. 😉 Men jag fattar oron, vad som helst kan ju hända….
Isräls finns inte mycket som tyder på. Har inte varit plusgrader sedan de två sista rejäla snöfallen. Men snöbrist slipper du. Skulle jag gissa så tror jag på rätt sträva spår och att det lär bita lite i kinderna nedför backen vid Tennäng.