Denna historia om en onsdagseftermiddag börjar just efter att lika delar ost och knäckemackor slunkit ner i min kurrande mage. Ut på strapatser igen!

Det bar av uppåt direkt, på den slingriga stig som leder upp till Windecksattel, etappmål och utvärdeingspunkt. För ovanlighetens skull ensam eftersom Markus har fotproblem och valde cykling i stället. Terrängen på denna vandring är svår, så jag tog stavarna för extra säkerhet, men satsade annars på “light and fast” – löpskor, en liter vatten och lite bra-att-ha-saker för lågalpin vandring med risk för nattligt inbrott.
Där skogsvägen övergår i stig  tog jag av mig t-shirten i den plötsliga värmeböljan (runt 10 grader). Tack och lov för vettiga sport-bh:ar!! Träffade på ett par på vägen och de såg inte alltför chockade ut.

Windecksattel nåddes på 1h 9 minuter. En ofattbart bra tid för att vara jag! Inte utan att man blev lite stöddig och förlängde rundan till “obestämd längd”. Jag hade ju både mobiltelefon och täckning.

Jag fortsatte vidare över Gottesacker-platån, som utgör ett enormt karst-landskap med vackra men luriga spricksystem i berget. Vägen fram är markerad med målade tecken på kalkstenen, Det är svårt att beskriva om man inte varit där, men det är, markeringarna till trots, klurigt att navigera över sådan terräng. Landskapet är så kaotiskt att man helt enkelt inte ser en markering förrän man har den rakt framför näsan. Har man väl gått fel så är ofta den enda vägen framåt tillbaka. Som en gigantisk labyrint. Man får hoppa och klättra dessutom. Jag älskar detta landskap, men hyser respekt för det och vet hur farligt det kan vara.

Tidsmässigt såg det fortfarande bra ut, även om jag inte skulle hinna med fler berg när solen nu går ner så tidigt. Men jag började oroa mig en smula när jag, runt 2h 30 min från start, trillade på rumpan. Ett trötthetstecken även om jag inte kände mig så trött. Mest törstig; vattnet var redan slut och jag hade ändå väldigt långt kvar. Det fick bli en varningsklocka för att hålla koncentrationen uppe, och precis innan klockan fem kom jag faktiskt hel och hållen upp till toppkorset på Hahnenköpfle. Korset badade i kvällssol, dimman låg över alla dalar från norr till söder.

Dags att gå ner. Eller småjogga. Jag gör ofta det när jag ska ner i bergen, tycker att det sparar mig både kraft och tålamod. Äntligen nere i dalen var jag mitt i dimman som tidigare hade brett ut sig under mig. Det blev rått, kallt och mörkt på en gång. Solen hade nog redan gått ner. Dags till slut att ge upp och låta min käresta komma förbi med bilen full av bananer och kakor och med min favoritmusik i stereon. Vilken härlig onsdag.

Tilläggsfakta (tar för mkt plats i kalendern):
Total tid: 4h 30 min
Höjdmeter upp: 1338
Höjdmeter ner: 1239

Etapptider (hemifrån):
Hölloch 40 min / stugan 45 min
Windecksattel 1h 9min
Passet vid Toreck, upp på kullen, och tillbaka till passet <2h inkl paus
Hahnenköpfle 3h exkl paus
Ifenhütte 3h30 exkl paus
Dalen: 3h45 min exkl paus
Total paus för foto+vatten >15 min