Det var en ovanlig och sällsam atmosfär på klättergymet idag. Knappt en tjej i syne, däremot en flock alfahannar av aldrig skådad storlek. Varenda en av gymmets allra starkaste manliga klättrare verkade vara här för att bröla på omöjligt tunga boulderleder. Inte för att jag har något särskilt emot varken brölande eller nakna mansbringor, men jag HAR ibland svårt för att vara ensam tjej i en sådan miljö. I alla fall om jag ska bouldra, och inte känner någon, och nu dessutom knappt har klättrat på hela vintern.
Det började ändå rätt bra. Efter en lång uppvärmning kände jag mig stark och häftig som Lara Croft när jag vågade gå fram och plocka problem mitt i denna cikus. Helt oberoende av allt runtomkring, som det ska vara. Men bouldering ensam är svårt, både för motivation och självförtroende.Och jag hade verkligen ingen lust att bryta mig in i brölarklubben idag. Alltför snart började inspirationen tryta, därefter smög sig osäkerheten över vad kroppen klarar på, och plötsligt stod jag, som nyss varit så stark och modig, och tvekade om jag ens vågade testa ett nytt problem eller om jag bara skulle göra bort mig helt. Ensam med min mänskliga svaghet. Och vips så hade all glädje dött och det var bara att packa ihop och gå hem.
Egentligen vore det kanske nyttigt att ta itu med denna helt onödiga reaktion, jag vet ju att det alltid är roligare att bjuda på sig själv än att hålla tillbaka. Och man blir ingen bra klättrare av att inte våga klättra. Men ändå, nästa gång önskar jag mig att äntligen få klättra med min skolkande klätterpartner igen. För ibland behöver man få vara ocool och svag och ändå få ta plats och ha kul, och det går lättare om man får lite peppning av någon som uppskattar en precis som man är. Med eller utan bröl.
Detta var nu en ganska extrem situation, men jag har klättrat i rätt många år nu och har insett att väldigt många ibland kan känna likadant. Och det ÄR svårare för alla att hålla sig peppad ensam. That said, du har rätt! Vi klättrar för egen glädje!
Trodde för en stund att detta fenomen enbart gällde mig. Jag upplever det också som svårt att “komma igång” i liknande miljö. Samtidigt som jag med sällskap kan ta i som ett djur på problem som ligger över min förmåga, så kan jag inte motivera mig själv att försöka utan sällskap.
Men jag beslutade mig för att sluta upp med de galenskaperna, det tjänar inget till och det gör att klättringen blir till något som förminskar mig istället för att roa mig 🙂 Det är med andra ord dags att ta i och våga maxa utan sällskap =)
Ja, det är bara onödigt att gå omkring och tro att andra är modigare eller mentalt starkare eller vad som. Men också så klart viktigt att våga ifrågasätta och utmana sina egna reaktioner och rädslor.
Du är väldigt modig och stark som delar med dig och vågar visa också dina svaga sidor!