Nu är jag bra sleten.
Jag har varit nöjd med springåret som gått och jag har sprungit massa trevliga lopp av varierande längd och tagit personbästa på samtliga distanser mellan 5 och 100 kilometer men nu får det vara nog med sånt här trams.
Efter förra helgens slitiga millopp där ansträningsgraden verkligen inte stod i propotion till prestationen (och där dessutom damen som kom i mål steget före mig fick en 18 sekunder bättre tid och Hans som kom i mål efter mig hamnade före i resultatlistan) blev jag sur på allt vad lopp och löpning hette. Efter själva Sävedalsloppet var jag så sliten i vaderna att jag inte ens orkade jogga ner utan fick gå till bilen och inte ens på passet i veckan hade benen hämtat sig ordentligt.
Och när kollegan berättade att han hade varit i Nice över helgen med sin familj och slappat och haft det gott i solen började jag undra vad i herrans namn jag håller på med. Åka runt i Sverige och kasta bort pengar på att slita ut sig till ingen nytta när man för samma peng kan komma till sol och bad och softa med en kall pilsner. Jäkla idiotiskt vansinnesslöseri är vad det är.
Så när jag och maken var på väg söderut i fredags för att springa Markuslopp var jag inte bara låg, utan verkligen trött på livet, universum och allting och när mörka moln hängde över horisonten övervägde jag att hota med skilsmässa om maken inte trampade på gasen och fortsatte köra söderut tills vi kom till ett land där solen sken och vattnet var ljummet som en barnpool.
Men det gjorde jag inte, så på fredagkvällen checkade vi in på hotellet i Lund och på natten lyssnade jag till regnet och undrade återigen vad i herrans namn det här skulle vara bra för.
På lördagmorgonen hade regnet slutat men himlen var grå och när kvällens middagsvärdpar dök upp för att heja i starten ojade jag mig och gnällde för dem också.
Sen gick starten och det tog inte mer än en knapp kilometer innan jag var glad igen och livet lekte och benen sprätte och löven var färgglada och allt var så trevligt. Igenkännandets glädje var stor och inte ens när jag halkade på en såphal stätta och dunsade i rumpan tappade jag humöret.
Klättringen över Rommeleåsen var inställd i år p g a jakt och i stället gick en del av banan på asfalt och grus i en lång, lång slakmota. Det var för flackt för att gå, men med mina backotränade ben så bet det rejält i hamstringarna och jag var nog muskelsliten redan innan för även om det kändes bra energimässigt så värkte det ganska saftigt i låren. Mer än efter 9 mil i Uppsala till och med.
Men fram till vändingen kändes det helt okej i benen, men på tillbaka vägen var det tungt i kroppen men lätt i huvudet och jag gick en hel del. Under tillbakavägen passerade jag tre killar som verkade ha det slitigare än jag. Två av dem hade jag strax framför mig när jag passerade genom en välfylld ko- och tjurhage. Små tjurkalvar tittade nyfiket på den förste löparen, och när den andre passerade började en av kalvarna dansa runt och hoppa och studsa på ett jättegulligt sätt och sen rusade han iväg och korsade vår bana. Det ådrog sig herrejävlarstora pappa tjurs uppmärksamhet och han tittade stint på först den löparen som var före mig, och sen på mig och sen började han mömöa på ett synnerligen obehagligt sätt. Det blev ju inte bättre av att kvällens middagsvärdinna hade berättat att någon blivit ihjälstångad för inte så länge sen.
Jag klarade mig i alla fall och kom ut ur hagen med utan skråmor.
När det var tre kilometer kvar sammanfaller Skåneleden med Skryllegårdens välfrekventerade motionsspår och vid en buske satt en karl på huk och fotograferade sin poserande familj. Jag blev så fascinerad av vyn att jag trampade på en lövgömd sten och föll som en fura och landade på, i tur och ordning, vadsida, lår, höft, underarm och slutligen axel. Karlen såg förvånad ut, men rörde inte en fena. Själv reste jag mig upp, men när jag skulle sätta ner högerfoten var det bara tårna som räckte ner till marken. Jag fick trampa till rejält med hälen för att få markkontakt och insåg att vaden chockkrampat när jag ramlade. Det högg till lite, men släppte när jag fortsatte springa och resultatet blev inte värre än ett par blåmärken.
Sen kom jag i mål och kunde glädjas åt ett resultat som var ungefär 50 minuter bättre än förra året och efter bastu och prisutdelning åkte jag och stackars Hans som stått och hejat i kylan till hotellet och kröp ner i den varma bubbelpoolen och avnjöt varsin kall öl. En underbar kombination.
Sen blev vi hembjudna och utfodrade av två trivsamma lundabor och dagen blev riktigt trevlig.
Jag brukade känna ett lätt förakt för människor som semester efter semester återvänder till samma camping eller samma hotell på Mallorca, men efter att i helgen, för tredje året i rad, ha tagit in på samma hotell i Lund (med samma karl), sprungit samma Markuslopp, badat i samma jacuzzi och ätit mat med samma lundabor så måste jag erkänna att det är ganska trevligt med traditioner.
Men nu är det färdigloppat för ett bra tag framöver. Benen ska få vila och blåmärkena försvinna.
Systern smsade för ett tag sen och berättade att hon hittat en schysst träningsvideo på youtube med en tjej med massa rutor på magen och upplyste mig om att hon, efter att bara gjort den här träningen 7 gånger redan börjat se rutor på sin egen mage, och då insåg jag att rutor på magen, det är framtiden det. Jag menar, vem i herrans namn ser på en om man har en bra tid på milen, eller är en hejare på att springa maror och vad spelar det för roll egentligen? Det är så konstruerat. Rutor på magen däremot. Det är genuina grejer.
Jag ska sätta igång så snart jag vilat färdigt och till jul, ska mina magrutor outnumber syrrans.
Big time.
du ska inte gå ner i vikt. släpp det.
Försök inte avleda mig med såna där lumpna “njutavlivet”-trix. Mina rutor ska dominera till jul.
Fantastiskt sprunget hela året!
Har du funderat på ryggläge i soffan med chokladrutor på magen? Åtta kan nog vara ett bra maxantal.
Tänk kassler! Bomullssnöre är billigt – sen är det bara att jobba på att fylla ut hålen så bra som möjligt.
Gapskratt! Tror jag skulle bli diskad då, men det är värt ett försök. Definitivt lättare än att följa syrrans program.
@Robert: Menar du att hon ska sova på mage på ett hönsnät?
En ruta i taget är klart bäst metod. Åtta? Jag tycker du ska satsa på en 30-40 stycken sådär.
Och efter att ha tittat på banbeskrivningen inser jag att den långa, långa uppförsbacken var ungefär 7 km i stort sett bara uppför. Inte konstigt att det bet i hamstringarna 🙂
Ja, kämpat har jag allt gjort men det har känts bra och det ska bli gott att vila. Visste inte om man behöver ta en ruta i taget Robert. Systern smsade just och berättade att hon nu ser fyra rutor på sin mage så jag börjar bli lite stressad. Är det åtta som är max eller hur ser musklerna ut egentligen?
😀 Rutor OK. Gillade annars med det där med att hoppa i poolen efter loppet. Ska du inte börja med skidor?
Gött jobbat. Tänk på grundträningen bara – först måste du bygga upp en rejäl magruta innan du kan fundera på att specialträna fram fler små rackare.
Det låter som ett mycket bra beslut, tycker jag! Som vanligt blir jag stum av beundran när jag hör hur du far fram i terrängen. Bra att vila kroppen lite innan den tar för mycket stryk. Men det där magrutsprogrammet vill jag också testa!!!
Välsprunget, välskrivet och nu välförtjänt vila.
Skåne är alltid värt ett besök.
Du är välförtjänt av vila!! Har varit riktigt roligt att läsa dina bloggar i år.
Tror nog att rutor på magen är överskattat.
Instämmer! Riktigt bra säsong för dig, men nu räcker det. Sätt dig i soffan, ta på dig dina Mariah, vifta med tårna, ta en skvätt whisky och dröm om hur snabbt, fint och lätt du skall springa nästa säsong. Vitkigast av allt, bara njut och softa ett bra tag 🙂 Jag gör dig sällskap nästa måndag!
Oj, det programmet skulle jag också vilja prova, men jag ska bara springa nått lopp till… För örigt vällöpt och som vanligt mycket underhållande beskrivet!
Ja, verkligen. Ett bra år.
Väl kämpat denna säsong Vargen!