Jag är nyss hemkommen efter att ha travat dagens Streak Walking-runda. Den här gången var jag ute enbart för gåendets skull och inte för att förflytta mig mellan två platser, så följaktligen hade jag inget att bära på eller leda bredvid mig och alltså kunde jag gå lite raskare och mer energiskt än vad som har varit fallet vid ett par andra tillfällen. Jag är bara inne på min fjärde dag som Streak Walker, men redan får jag kämpa lite med det, framför allt mot klockan, som synes. Rör på mig gör jag ju ofta ändå, men då mest på cykeln, så att ställa om till gång men ändå inte lägga onödigt mycket tid på det och samtidigt få ihop den dagliga kilometern har ibland varit lite av ett pusslande. Det har också känts orättvist mot min träningskompis att jag har kunnat bokföra 15-20 minuters “träning” varje dag utan större ansträngning, men nu har jag hittat en kompromiss jag trivs med, då jag bara skriver tid, hastighet etc. i kommentarsfältet, men låter tidsrutan vara tom. Endorfinkicken från igår håller för övrigt fortfarande i sig. 🙂

I morse fick jag en “invite” (eller inbjudan som man ju borde säga på svenska) till Spotify av någon som tipsat om det tidigare, och i det läget var det bara att slå till, för antalet var tydligen begränsat. Ställd inför ett stort utbud kan jag ofta ha svårt att komma på vad jag ska leta efter, men jag kom att tänka på en låt som jag tidigare hört i kortfilmen How To Say I Love You ) på YouTube; Jaymays “Gray or Blue” och hittade hennes album Autumn Fallin’ från 2007. Just nu gillar jag det skarpt, även om min musiksmak kan växla ganska snabbt, beroende på humör m.m. Favoriterna är nog “Sea Green, See Blue”, “Blue Skies” och “Hard to Say”, medan “You’d Rather Run” hade farit bättre av att vara kortare än sina 9:51. Jag konstaterade också att det tydligen finns en annan Jaymay också; en uppenbart kristen rappare, men det är inte riktigt min grej. Jag upptäckte senare att flera av de band jag hört talas om och nu tänkte ta chansen att kolla upp inte fanns med på Spotify, men det är väl sådant man får räkna med när ens musiksmak inte håller sig inom mainstreamramarna.

Yo y mi madre hade stämt träff ikväll för att gå och se den lokala studentfilmföreningens visning av den spanska skräckfilmen Barnhemmet (El Orfanato). Det var varmt och det var uppenbart att många hade valt att sitta på uteserveringar istället för att kura i en mörk filmsalong, så vi blev inte så många. Återigen slogs jag av hur vackert spanska kan vara, och ännu en gång föresatte jag mig att lära mig det någon gång (men det är nog det där “någon gång” som sätter käppar i hjulet, för så har jag sagt i många år om många språk, utan att ha lärt mig mer än något ord här och där). Huvudrollen Laura fick mig att tänka lite på en spansk tjej med samma namn som jag känner, även om de kanske inte hade så mycket gemensamt. Filmen påminde mig ibland om den obehagliga franska skräckisen Them (Ils) som jag såg för något år sedan; det var nog det där med mystiska och hotfulla fenomen på natten i ett gammalt hus. Hade jag glömt det så påmindes jag även om att skräck inte riktigt är min grej, jag är alldeles för lättskrämd och har för livlig fantasi, och bävade vid tanken på att jag hade tänkt ställa upp lite saker på vinden när jag kom hem. Förhandsreklamen, från någon vars smak jag har fullt förtroende för, hade sagt att den skulle vara bättre än Pans labyrint (El Laberinto del Fauno) som är en av mina favoritfilmer, och även om den stundtals var lika bra så kände jag länge att den inte kunde konkurrera (det var ju inte riktigt min genre), men slutet gjorde ändå att den nådde nästan ända fram. 🙂

Trots de kalla kårarna efter ryggraden och det faktum att kvällen blivit svalare medan vi satt inomhus gick vi och kollade om Bosses glassbar fortfarande hade öppet så dags, och det hade de. Det var nog första gången jag har varit där utan att det har varit någon kö alls, men den här gången var det ju inte så konstigt. Det var inte förrän mamma påpekade det som jag insåg att Bosse-glassarna inte längre är sådär stora som de var på den tiden då Bosse var obestridlig glasskung i stan.

Efter det cyklade jag hem till mig, innan det som sagt blev en nattpromenad.