Inte nog med att vi ska anställa nytt folk på jobbet, vi ska flytta också. Bort från det gamla och in i det nya.
Allt ska slängas eller packas ner i lådor och våra vaktmästare sliter sitt hår för att folk inte börjar packa i tid.
Alla lappar, spikar och upptejpade saker ska ner och på baksidan av min dörr satt en, nu nedtagen, bruksanvisning som en tyst hälsning från mannen som hade mitt kontor innan jag tog över det.
Den har känts bra att ha där om jag någon gång skulle bli attackerad av zombies på jobbet. Den översta punkten pekar onekligen på det relevanta i att kunna åtminstone jogga en bit för att kunna komma undan med livet i behåll. I jobbansökningarna vi får in bör jag kanske nöja mig med att se om de sökande anger att de kan småjogga en bit.

När jag skulle gå och hämta kaffe idag gick jag förbi whiteborden där vi brukar skriva upp dagens möten.
Jag blev onekligen något full i skratt när jag läste på tavlan, men valde att gå raka vägen ner och rensa färdigt, för jag ville verkligen inte bli slängd utan förvarning…

Idag på kvällen var vi på trivsam middag med trivsam underhållning.
Vår chefchef var noga med att påpeka att den som underhöll oss och sjöng minsann varit med i musikaler i London.
Själv var jag mest imponerad av att han som spelade saxofon var ingen mindre än mannen som förra sommaren, utan större åthävor, sprang från Göteborg till Stockholm och tillbaka igen. I och för sig gamla nyheter, men trivsam läsning i år med. Alltid kan det imponera på någon.
http://diabeticontherun.wordpress.com/

Imorgon bär det av till Stockholm för att se andra springa det där loppet som jag aldrig mer i hela mitt liv ska springa. Men det är vackert att titta på.