I evigheter, känns det som, har jag gått och dreglat över en grön Langster Seattle Singlespeed med lätt svängt styre och mugghållare som bodde i sportspecialisten på Mölndalsvägen.
Varje gång jag gick in i affären för att köpa någon pryl jag inte behövde gick jag dit och tittade och var så himla sugen på att köpa den, men varje gång tänkte jag att; Nää. Vad ska jag med en femte cykel till?
Så varje gång gick jag därifrån utan cykel, ganska nöjd över att ha låtit bli att köpa något jag egentligen inte behöver. Med min svaga shoppingimpulskontroll händer det ju inte så ofta att jag låter bli ju.

Men min längtan växte sig starkare och den senaste tiden har jag allt oftare fått bilder i huvudet av hur jag trampar fram genom stan på min gröna cykel med en termosmugg med kaffe i mugghållaren. Kaffe som jag njutningsfullt sippar på vid varje rödljus.

För att förstå vidden av betydelsen av just mugghållare ska läsaren ha i åtanke att jag i mitt tidigare liv var yrkeschaufför och definitionen på ett bra fordon var att det fanns en mugghållare där man kunde ha sitt rykande heta och starka kaffe när man mitt i natten klättrat upp i hytten och för att styra kosan mot fjärran mål såsom Örebro, Jönköping eller Grängesberg.
När jag började på annat jobb och ändå körde mycket i tjänsten men då med personbil var mitt enda krav på hyrbilarna som tillhandahölls att de hade mugghållare. Jag blev synnerligen irriterad (naturligtvis höll jag min irritation för mig själv och kamouflerade den med ett ljuvt leende) när hyrbilsfirman som min arbetsplats har avtal med ville vara snälla och levererade en 350000-kronors BMW när de vanliga småbilarna alla var uthyrda. BMWn hade ju ingen mugghållare! Och det fattar ju vem som helst att man inte kan köra bil i flera mil i svinottan utan att ha någon möjlighet att placera sin kaffemugg på ett trafiksäkert sätt! Hur tänkte BMW där?!

Åter till min gröna önskecykel.
På torsdag ska sportspecialisten ha kvällsrea och jag kan inte gå själv så jag gick dit idag på lunchen för att se om det var något jag ville ha och sen tänkte jag skicka dit ett bud med en blancocheck (eller nåt sånt) för att shoppa åt mig med på torsdag kvällen. Och min längtan efter den gröna Langstern med mugghållaren hade växt sig så stark att jag idag tänkte slå till och köpa den.
Och döm om min förtvivlan när jag såg att den var borta!
Den var såld!
Någon som velade mindre än jag hade varit där och köpt min cykel!
Jag kände en djup inre miserabel tomhet och denna känsla tänker jag vårda ömt och gotta mig i ett tag för nu för tiden när jag har det så jäkla bra i övrigt så får jag passa på att lida när tillfälle erbjuds.

I fortsättningen tänker jag ALDRIG kontrollera mina impulser när jag får lust att köpa någon pryl som befrämjar hälsa och välmående, för lidandet av att, när jag väl ångrar mig, upptäcka att någon annan tagit tillfället i akt medan jag har gått och velat överstiger vida eventuella obehagskänslor då jag köpt något jag egentligen inte behöver. (Det har i o f s inte hänt och om det har hänt så har jag gett bort prylarna och således spridit glädje och saker omkring mig till mina närstående.)

På lördag är det förresten dags att lida igen. Då ska jag springa mara på en blåsig (och enligt väderprognoserna även regnig) kaj.
Som sagt. Det gäller att passa på.