Jag brukar (tror jag) se ganska oberörd ut, för det tillför ingenting att grimasera, men det finns en viss gräns då det inte längre är möjligt. När man har så ont i fötterna/ryggen/höften att varje steg gör ont t.ex... Men jag får träna på det helt enkelt
Om man är nybörjare i ett lopp som är allt från en mil till längre och inte har erfarenheten så TROR jag väl att man kanske öppnar mer försiktigt och disponerar loppet på ett helt annat sätt en en elitlöpare som vet exakt hur mycket dennes kropp klarar av
För 100m löpare handlar det ju inte mycket om kondition.
Helt fel att påstå att längden inte har betydelse. Återhämtning har inte heller något att göra med hur länge man flåsar...
Är man inte helt slut när man passerar mållinjen på 1 mil så har man antingen varit helt överlägsen, inte tagit i nog mycket eller underskattat sin egen förmåga.
Sen om man återhämtar sig snabbt är en helt annan sak.
Hmm, varför verkar det på de flesta som om man _måste_ ta ut sig så mycket som möjligt? Det är ju...ett fritt val liksom. *Påpekar självklarheter*
Det var otroligt länge sedan jag tog ut mig.
Tänker ju bli 105 år 2043 så då får man tänka efter före.
En gång kutade jag 400 meter så bra så efter spydde jag eller svimmade. Ibland båda.
Det var häftigt, men knappast nyttigt.
Sedan länge kan jag ej
RE:Johan
För att citera TS
"Sprang Kistaloppet (10 km) i helgen och insåg efter loppet att jag inte var speciellt trött eller utmattad. Började då fundera på om jag skulle kunnat springa snabbare och fått en bättre tid."
TS verkar ju ha kapaciteten at
Jodå, en chans till ett PB kan givetvis få mig att ta i lite extra. Men vid 58 års ålder så är PB inte direkt näraliggande. 😉
Efter målgång tar det någon minut innan jag känner mig återhämtad sen mår jag bra ca en timme och efter det mår jag rätt kasst (illamående) resten av dagen. Upptäckte att detta även gäller 5 km som jag provade för några veckor sedan.
Vid längre lopp kän
