Stanna! och kanske jubla
F-n jag kom inte under mm:00; Jag dör jag dör, ANDAS! VATTEN! nej jag lever!
Min första tanke: "Var är maten?"
Min andra tanke: "Var är min medalj?"
Min tredje tanke: "Vad fick jag för tid?"
Åherregudihimmelenäntligen.
Varför, varför, varför måste jag göra det här? Shit vad jobbigt det är, det är nog sista gången för nu sadlar jag om och blir joggare. Men jag slog ju pers ändå. Skitsamma, det var jobbigt som fan. Dags att gå och knäcka några öl.
Oftast är känslan "Så, då var det avklarat". Det första jag brukar göra är att leta reda på polarna/familjen, snacka lite och sedan duscha och byta om. Oftast börjar vi snacka om vilka mål vi ska ha nästa år på samma lopp, vilka nya utmaningar man ska bör
1) "Yes - heja mej"
2) Undrar vad jag fick för tid
3) Ojdå - skit samma, jag är grym ändå som håller på med sånt här
🙂
Apropå att det är skönt efteråt så är väl det svåraste att få nån att tro på en när man berättar om vilka vägar (läs: icke-vägar) man har tagit sig fram på.
1) YES!!!! (V)
2) Vad blev det för tid?
3) Puh, jag överlevde...
4) Jag är törstig.NYSS!
1) Hahaha, jag är bäst!
2) Mat, vatten, sportdryck, nåt vad som helst, nu, fort!
3) Aj, oj, fan vad jag mår illa och fryser och bara vill gå hem och sova.
Detta efter mitt första och enda mil-lopp.
