Nerför: Är det bara nivån av galenskap som avgör farten.
Uppför: Är det bara nivån av envishet som avgör farten.
Träning: Uppför bäst. Känslan på toppen är skööööön.
Tävling: Känslan av att passera folk uppför och nerför är .
Just nu när jag springer nedför är jag närmast skräckslagen, särskilt när man är ute och springer i mörkret en ganska ödlig helgmorn, och tänker sig att landa med skallen och bli liggande medvetslös i kylan tills nån hittar en ...
(har liknande funderinga
Får tipsa om Rogers bergstävling ( upp och ner för Hammarby skidbacke) Nästa tillfälle i maj om snön har försvunnit.
Kul tävling i Stockholm som är gratis, ta bara med egen nummerlapp.
Jag springer hellre upp än ner. Alla gånger!
Att springa neråt, i högre fart än man egentligen mäktar med, kan göra så infernaliskt ont! (#)
Jag tycker tvärtom:
Ska man tjäna tid i hårda lopp gäller det att kunna springa utför. Tidsvinsten i förhållande till ansträngningen i uppförsbackarna (speciellt de branta) är för liten. Om man kan hålla farten hög i nerförsbackarna utan att slå sönder lå
"Om man kan hålla farten hög i nerförsbackarna utan att slå sönder låren tjänar man mer på det, totalt sett."
Håller med! Om man lyckas med konststycket utan att glida jäms med asfalten med blödande händer och underarmar som följd. (#)
Lucka nummer 20
Snart dags att svulla julmat (för vissa av oss).
Vad föredrar ni att äta och dricka innan och under långlopp?
Nån favorit på julbordet som gör er snabba som antiloper?
BILD:www.vanto.se/joppwebb/images/julkalendern/20.jpg
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att luckan öppnades för tidigt, men jag orkade inte vara vaken längre.
När det gäller långlopp så beror det på vad du menar. Jag har inte sprungit längre lopp än halvmaror (än), och då handlar det mer om mental förberedelse än vad jag stoppar i mej. 🙂
När det kommer till julbordet så skiter jag totalt i vad det skulle ha
Bättre dagen-innan-uppladdning än en pint Ben & Jerrys får man leta efter.
Den funkar för övrigt bra även som återhämtning och belöning efteråt.
