Ingmari > visst blir man blind för sina prestationer här där det känns som att var och varannan människa sysslar med maraton och triathlon och ultra-alltmöjligt. Men om du tittar i din vänkrets och på jobbet, märker du inte då att det du gör och gjort är
Min första mara sprang jag nyligen. Men det är inte förrän nu den riktigt börjar sjunka in. Just när jag klarat den var jag rätt besviken. Jag hade ju byggt upp en bild under vårens långpass hur det skulle gå. Men det visade sig vara önskedrömmar. Så jag
Jag skrev om min första mara här på Funbeat 🙂
Annika: Jag blir sugen på att springa en mara när jag läser din sammanställning, trots blåsorna, men alla ni som springer maror är så jädra coola i min värld så jag tror inte ni förstår riktigt hur... (V) (t+) 😀 (L)
Grattis Rickard och Magnus...för ni verkar ha en direktlinje till ert känsloliv och ni ska vara djävligt glada över att ni kunde uppleva de oerhörda känslorna som kom över er efter målgången i Stockholm Marathon. Ha kvar dom i minnet å sug på dom så ofta
Jag gjorde min första mara 2008 i Stockholm. Nio månader innan reste jag mig ur soffan och började jogga lite mer organiserat (om än väldigt långsamt) och jag anmälde mig halvt utan att veta vad jag gjorde, när jag gick in på hemsidan och insåg att det va
Efter min första mara(Berlin 09) så sa ja "ALDRIG MER!!)". (#)
Men en vecka efter så var jag inne på http://www.aimsworldrunning.org/Calendar.htm
Och vips så hade jag anmält mig till Barcelona maraton 2010.
Och nu är jag anmäld till SM 2011 🙂
Underbar läsning, Samuel! Jag trodde jag skulle reagera ungefär så - i alla fall att jag skulle gråta när jag kom i mål, men det blev någon sorts antiklimax.
Jag satte mig ner efter målet och tittade på min medalj en stund. Sedan fick jag sällskap av en
Ingmari, man kanske i princip bara har ett sånt emotionellt tillfälle orsakat av att man "bara" gått i mål, vad tror du? 🙂 Var ditt emotionella varv innan din första mara? Min andra mara kändes knappt alls.
Kanske beror det på distansen förresten. Kan m
Jag är inte, och kommer nog aldrig bli en maratonlöpare. När jag så till slut genomförde detta stolleprov nu vid 39-års ålder så blev det en fysisk och emotionell utmattning som jag inte hade kunnat föreställa mig.
Eftersom jag återupptagit löpningen 20
