Josefin: Hehe, jag vet inte om du syftade på mig när du skrev "ännu sämre än din tid". Jag är inte alls missnöjd med min tid. Det var känslan av total utmattning som Moa visade som jag tyckte stämde rätt bra på hur jag kände (se mitt tidigare snyftinlägg)
Håkan
jag tänkte på trådstartarens tid.
Jag grät floder när jag sprang i mål.
Och jag var totalt utmattad. Jag orkade med nöd och näppe ta mig hem 🙂
Jag var så totalt slutkörd, men ändå glad, så tårarna blandades med leenden och små glädjetjut.
Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på
Aha, trådstartaren, såklart. Så dum jag är 😀
(Desutom stavade jag ditt namn fel... sorry)
Men mitt budskap blir detsamma. Att springa ett marathon är eg för långt för de flesta av oss, men det innebär samtidigt att vi måste övervinna oss själva.
Men det är väl skillnad på att vara rörd över att springa in på stadion och att vara nöjd med sin tid? Jag tror inte det är särskilt många som är så kallhamrade att de inte får tårar i ögonen av att springa in på Stockholm stadion eller Slottsskogsvallen
Maria....jag ser i alla fall alla glädjetårarna mellan dina rader...SKÖNT!?
GRATTIS!
Att klara av ett marathonlopp innebär att man för det första bestämt sig för att göra det. Ofta är det ett förhållandevis stort steg från "förra distansen" till marathondistansen. Man kan ha sprungit Lidingöloppet eller en halvmara innan. Självk
Alla är vi marathonlöpare nog så speciella.
Varför ger man sig annars på något så "dumt" som ett marathonlopp.
Kom i mål, la mig på gräsmattan i en halvtimme. Upp därifrån kom jag inte. Jag bars till bilen, ut ur bilen, kläddes av, stoppades i ett badkar
Känslan efter min första mara saknar motstycke...
Efter att inte ha tränat på 17 år (var elitaktiv som skidjunior) så började jag jogga/löpträna våren 2007. Under denna period mådde jag inte alls bra och var deltidssjukskriven ett par månader för utbrän
Min första löptävling någonsin var ett marathon (2008). Som motvikt till alla andras ovationer måste jag säga att jag inte tyckte det var någon jättegrej. Vet inte varför, men jag känner inte den där euforin som ni andra beskriver (har sprungit 2 marathon
