Enda gången jag varit rörd till tårar då jag kommit över mållinjen var faktiskt mitt första halvmaraton hösten 2008.
... jag var otroligt stolt över att ha klarat det - och då var jag också helt nöjd med tiden!
Sedan sprang jag två halvmaror till (betyd
Ja, det kan kanske stämma. Jag var rörd till tårar första gången jag lyckats springa en mil utan stopp. Alla i närheten blev ordentligt varse vad jag lyckats med. 😀
Jag sprang oxå min första mara nu i juni i STockholm. 3 månaders träning pga längdsatsning, trots att det fanns skeptiker men klarade det på 5tim 10min. Jag var "hög" i några veckor, anmälde mig 2 dagar efter till 2011.
EN härlig känsla ... dags att test
Nej det är inte obligatoriskt att vara nöjd eller euforiskt bara för att man tagit sig i mål. Men om du sätter upp målsättning att klara exempelvis 4:30 så tror jag du har mycket bättre förutsättning att lyckas nu när du ändå genomfört distansen om än i l
Jag är nog lite mer åt Fia-Lottan. 2001 gjorde jag min första mara. Någon eufori var det inte tal om. Var nog mer knäckt över det som jag ansåg var en riktig skittid och att jag fått sådan kramp och ont i benen. Skillnaden är väl att jag inte insåg att de
Känslan beror på vad man trodde/förväntade innan loppet.
Är det inte snarare en kombination av förväntat och hur det egentligen gick?
Jag misstänker att många har blandade känslor inför minnet på sin första mara eftersom det var första gången man sprang så långt. Att sätta distansrekord under tävling innebär ofta att man kör sista kilometrarna på ren plågsam vilja.
Jeg kan si lite om fölelsen etter, men mer om den för förste mara. Min debut kommer til å bli i Oslo i september. Gruer meg litt. Gleder meg stort. Og trener. Mål; komme rundt (för repet). 5:59:59.
