Är nog en IK. Gillar nog inte att springa på nå sätt alls faktiskt. Men jag springer lite inför blodomloppet o vårruset för att se att jag verkligen orkar en bit iaf och sen när loppen är så springer jag enbart för att jag är så envis så jag bara måste kl
För det mesta är jag IK de första 15 minuterna, sen blir jag en K 🙂
... men vissa pass är faktiskt sådana att jag aldrig kommer över IK-skedet utan det känns halvtungt hela tiden.
Men visst är det kul för det mesta 😀
Harald: läste att du hade som mål att klara sub2 tim på Göteborgsvarvet så det känns lite svettigt att hålla dig bakom mig. Men, men det är långt till maj och hastighetsträningen börjar i mars. (H)
Men 2 tim? Shit... låter jobbigt!
Klart som korvspad att det är kul. Varför skulle jag annars ha sprungit minst ett pass varje vecka sedan 1998?!
jag är IK första km och sen så K går det av bara farten.
inte nånsin snabbt, utan mer olika grader av långsamt.
av ren envishet och för att jag kan.
men helt klart beroende.
Absolut K :-), det är med sorg i hjärtat jag joggar ner efter passet. Men det beror kanske på att jag är en njutningslöpare, dvs jag tar inte i så jag kräks utan löper bara på.
/Micke
Jag kan definitivt intyga att jag under större delen av mitt liv varit en IK. Dvs. jag sprang enbart för nyttans skull, vilket innebar att jag alltid sprang samma bana i samma takt varenda gång.
När jag har numera förstått vikten av att variera sin träni
Så fort jag bara får tid ska jag samanställa en översikt över alla nya kategorier som liksom ramlat in i den här diskussionen. Inser nu att I och IK är alldeles för trubbiga verktyg för att fånga in och återge den mångfacetterade löparvärlden.
Sedan är j
"Att springa är som att slå sig själv i huvudet med en hammare - förbannat skönt när man slutar!"
Jag tror det är valspråket för din grupp, Carina! 🙂
Berit
Den var go´ 😀
