...eller så skiter man i dem! Antagligen är de ute efter en verbal konfrontation och börjar man tjafsa så vinner de. Springer man vidare med ett leende så vinner man själv, framför allt tid i loppet...
Jepp Anders, det är sant.
Och jag tror precis som du - det är de värsta soffisarna med det sämsta samvetet som säger sådär. De vågar det, därför att de står bredvid och ingår i ens liv bara den korta sekund man passerar dem. Tyvärr kommer man inte på för
Nope, skippat inlägg, folk gillar inte ärlighet uppenbarligen...
...
Det finns en del gamla ordspråk.
Ett lyder "Tala är silver, tiga är guld"
Ibland är dom inte så dumma.....
🙂
Jag är lite på Arrakks linje "Jag känner mig som en löpare när jag känner ett visst frånskjut i benen. Känner jag inte det så är jag joggare, vilket är mesta av tiden. Tempot är relativt."
Dock med anpassningen att jag definierar "springa" med frånskjute
Löpare är man om man tycker att det är helt normalt att spinga upp och ner för en backe x antal gånger, alternativt att springa fram och tillbaka på en väg. Normala (ickelöpande) människor tycker sånt är konstigt, man kommer ju liksom ingenstans...
Det ä
Förut tyckte jag det var segt att springa för att det gick så långsamt jämfört med annat som t.ex. inlines. Från denna höst ser jag istället det som avstressande att det inte måste gå så himla fort hela tiden. För det gör det inte. Ett långt långsamt lång
Jag är ingen löpare. Tror att största anledningen till det är att jag inte kan springa utomhus (pga dålig stadsluft) utan får slita på löpband. Det gör att jag inte riktigt får den där sista kicken från löpningen och inte känner att jag kan eller vill ben
Jag känner mig som en löpare när damer jag möter slänger hungriga blickar mot mina tights.../Petri
Får fortsätta på Petris spår.
Kände mig liiiite som en löpare när jag sprang genom stan sist och mötte två killar och hörde deras kommentar: Kolla vilken spänstig sak.
/Saken Kristina
😀
