Jag har som regel att inte oroa mig.
- problem som jag kan göra något åt fixar jag så slipper jag oroa mig.
- det jag inte kan göra något åt försöker jag ignorera.
Ungefär så ja. 🙂
Å andra sidan behöver det inte vara fel att planera lite innan, och därmed redan ha en lösning på problem som eventuellt kan dyka upp. Att t.ex. medföra en mobiltelefon (när man nu ändå har en) kan ju vara ett bra sätt att vara förberedd på.
Mobilen är j
Det finns också fall när sådan (ev. överdriven) försiktighet kan ställa till stora problem. För ett par år sen fick jag någon åldersbetingad idé att ha med mig ID när jag sprang, sedan när jag skulle köpa folköl (2.8) fick jag inte göra det utan att visa
Fniss, det där skulle aldrig kunna hända mig, jag är 45 och behöver INTE visa leg på systemet!
Vad jag har med mig på långpassen beror på var jag springer.
Springer jag i storskogen är det bara mobilen. För att kunna ringa och för att kunna bli nådd och för att kunna navigera om jag kommer vilse (vilket hänt :-))
Springer jag här i stan är det mo
Sylvia och Krister: Jag beundrar och respekterar er inställning. Det är bara en sak jag inte förstår. Om jag har fattat det rätt så är ni hellre anonyma vid en olycka (hur osannolik den än må vara) än bär med nån form av identifiering på löprundan? Jag ha
Jag har alltid med mig mobil och ID, i Köpenhamn har jag även kontokort med mig, har allt i samma överarmsband till iphonen. Jag har kollapsat några gånger och det är enormt skönt att kunna ringa efter hjälp (eller om i köpenhamn, ta en taxi)
En gång i Lu
Erik, det där är inget jag funderar över. Sorry!
Jag har heller inga ID-band och grejor med mig när jag åker alpina skidor alldeles ensam i fjällen. Där det också kan hända olyckor (och tro mig, har varit ute för det också, men det ordnade till sig), men
Tack, Sylvia! Jag vet inte om jag blev så mycket klokare dock. Det där att " frånta min familj möjligheten att snabbt få veta om det har hänt mig något" känns väldigt främmande för mig, men sån är jag 😉
