Mina nyaste hänger på en krok i lägenheten lite halvt synliga.
De gamla från när man var barn/ungdom har jag slängt de flesta men finns några speciella sparade i en låda på vinden hemma hoss mamma.
På baksidan av medalj från motionslopp sätter jag en klisteretikett med datum och tid vid målgång. När man sen ser dem visar det sig att man glömt både året och tiden fort.
Mina hänger på en krok i sovrummet, de flesta iaf, en del driver omkring ... Lillan gillar att plocka meddem ibland. Dessutom uppstår ibland viss förvirring om vilken medlaj som är vems, en del lopp är inte så noga med märka upp distanser och sånt, och t
Än så länge har mängden medaljer inte blivit något problem men troligen gör jag som svärfar dvs sätter upp en wall-of-ego i trappen. Han har 28 st Vasaloppsdiplom på väggarna i sin trapp. 😉
Jag har några kvar, hänger på anslagstavlan bredvid datorn. De betyder antingen nått speciellt för mig (t.ex första Tjejvättern, som var en stor upplevelse och prestation för mig) eller medaljer från lopp som är lite udda (som inte var varannan människa g
De har ett eget hörnskåp i vardagsrummet, som jag köpte för det syftet, har nu drygt 110 medaljer, pokaler och liknande.
Diplomen (främst vasalopp) ligger just nu nedpackade i sina ramar men ska sättas upp någongång.
Bokhyllan.
Jag är väldigt stolt över min medaljer i alla fall.
Hmm... nu gick jag förbi min byrå och sneglade på den och inser då att det ligger två medaljer till på den. Båda tagna i år, så nu har jag bestämt att det är årets skörd OCH mina evt klassikermedaljer som hör hemma på den där byrån. Sådeså. 😀
Jag sparar miina i en stor vas. Där fyller jag på allt eftersom. Medaljen är ju ett minne och en påminnelse om lopp man gjort.
Jag är mäkta stolt över mina sju som jag skrapat ihop sedan förra våren. De är minnen och varje lopp har betytt något särskilt för mig. Och så tycker dottern att det är kul att leka med dem...
