Allt är jobbigt om man tar i. Och allt är jobbigt att träna för om man vill bli riktigt bra på det.
Ja, men det är det man tävlar för att göra?!
Jag sprang med en ruskigt duktig löpare som sa "Jag bävar lika mycket för ett millopp som för ett maratonlopp. Målet är att jag ska vara lika trött efter båda - är jag inte det har jag inte disponerat mina krafter rätt och gjort ett dåligt lopp."
"Jaha jaså du har sprungit 5000m, när ska du springa marathon eller något ultralopp?"
Den diskussionen är det inte ens lönt att ta. Det är bara att knyta näven i fickan och gå därifrån.
Fast frågan "Vad gör du på milen?" är ganska dominerande den också.....
Att disponera sina krafter rätt kräver tur som en tokig eller massor av träning.
Man kan också tolka ett sådant uttalande på olika sätt. Man kan förstå innebörden eller man kan ta det bokstavligen....
Tror faktiskt att en anledning att ultra är så poppis i media och t ex på FB är att många motionärer är rädda för att hålla hög fart länge och ligga i högpuls/mjölksyrasmärta. Så de ökar hellre distansen än farten/plågan.
Att lunka 5 mil behöver inte gör
Jag tror att det lite också handlar om att människor som inte själva springer har svårt att relatera till fart. Jag får ibland frågan från kollegor om mina tider på lopp med följdfrågan "är det bra?" Däremot vet de att maraton är långt och om man inte för
Haha, den erfarenheten har inte jag. De flesta "icke-löparna" jag pratat med har ingen aning om att marathon betyder en definierad sträcka av 4,2 mil. "Jaha, Vällingby marathon - hur långt var det?" "Jasså, Stockholm marathon också. Hur långt var det då?"
