Sylvia: Det visste jag också, mitt arbete på Sjukvårdsrådgivningen sätter sina spår.... 🙂 Men det hjälpte inte..... Springer man vidare med ont så börjar det göra ont på andra ställen också som dessutom distraherar.
I slutet av en mara är man heller l
Tävlingsdjävulen finns nog i de flesta människor någon gång.
Man ser en möjlighet till en bra tid, placering och så tänker man:
Nada - man bara kör.
Har gjort bort mig någon gång på tävling - 2 gånger exakt.
Båda gångerna 5K.
Upptäckte jag hade chans at
Kristina, och ändå vågade Du fortsätta? Uj! (#)
Nej, så länge jag inte ha en skuggan av en chans att vinna, sätta ett nytt PB eller att det är en ny distans jag provar, så får nog förnuftet råda hos mig. Träningen, som sådan, är för mig så viktig, så det
Jag vet också att det inte är speciellt vanligt att det händer - tack och lov. För när det händer är det INTE kul.
Håller för övrigt med dig - som du vet ställde jag mig inte på startlinjen i år. 🙂
Iofs inte. Men med den (o)turen jag har med mina lopp skulle det mycket väl kunna hända mig. Resonerade jag. (#)
Japp, det vet jag. Och jag tycker, och tyckte, det var klokt. 🙂
Tack. Ibland får man passa på och bestämma sig medan man fortfarande har förståndet i behåll.... 😀
Personligen tycker jag det är väldigt svårt att skilja på riktiga skavanker och hypokondri/latmasken.
Ja, det är nog olika det där. De få gånger jag har känt något har det också blivit skador av det. Nu senast PF:en och dessförinnan löparknäna.
Jag tävlar inte utan tränar bara för att må bra och för att det är så otroligt kul! 😀
Ja, asså det är ju tävlingarna som är roliga. Träningarna är för att förbättra resultaten. Och eftersom som jag tävlar 4-6 ggr/mån under säsong, så gäller det att vila med träningen för att inte missa så många tävlingar, om man känner sig skadad.
Oriente
