Linus: Nej faktiskt inte. För mig tror jag det är så enkelt att startar jag något projekt så är jag alltid 100% inställd på att slutföra det. I vanliga fall om förutsättningar ändras så kan jag sätta mig ner och konstatera att det inte går av någon anled
Linus,
" För sig själv och/eller för andra."
Intressant! Får mig osökt att tänka på - vem tävlar man för? För sin egen skull eller för andras? Är det värt att gå sönder för nån annans skull än sig själv? Vad är det man vill bevisa när det handlar om "fö
Håller med "Mackan".
Ett kanonresultat - jag jublar,
men går det trögt - jag känner kanske av en skada - jag rättar in mig efter vad som kan anses möjligt och jag slutför vad tänkt var.
Det ger mig en positiv kick.
Tar inte i mer än att jag vet att min
Sylvia: Jag tror inte på att ångra val jag gör så ja, jag får nog svara att det var värt det. Det var ju inte direkt så att jag visste att det var en stressfraktur just då. Hade jag vetat det så hade jag definitivt klivit av. Fast antagligen hade det kräv
K-G: Är man tjurskallig så är det bara att gilla läget och ta konsekvenserna av det. Det blir inte alltid rätt men har man bara kul så kan man leva med det. Oftast blir det bra.
Håller man på med långdistans så kommer man ju _alltid_ till ett läge där kroppen inte vill längre så skulle man lyssna på det så skulle man ju inte gå i mål i ett enda lopp!
För egen del ska det mycket till om jag ska bryta när jag väl ställt mig på sta
-AT-: Nä, jag hade nog inte gått i mål på en enda mara om kroppen hade fått bestämma sista milen. 🙂
Fast, AT, nu pratar jag inte om "tröttont" utan "skadeont". Tycker nog att det är skillnad? Eller?
Att bli trött och få ont både här och där i slutet av ett marathon, eller ännu längre lopp, är väl en annan sak?
Jo visst är det skillnad, men i tävlingssituationen tillåter man kanske inte sig att känna efter så noga?
Om jag lät kroppen säga ifrån skulle jag snabbt tro att även det "tröttonda" var "skadeont" så istället säger jag "spring vidare din gnälliga latmask
För mig är det träningen - absolut. Jag behöver ingen extra morot för att träningen ska bli av för jag älskar att springa omkring. 🙂
När jag däremot ställer mig på startlinjen med en nummerlapp på magen - då kopplas reptilhjärnan in.
Vid min första ma
