1 km tar väl 4 minuter ungefär. Man behöver inte vara så petnoga, kroppen räknar inte sekunder sådär.
Och det är bra att variera intervaller, korta intervaller ger bra fart i benen, långa ger mer kondition samt uthållighet.
Mår man inte dåligt av det så
Det är tiden i pulszonen som viktig, inte sträckan.
Använd en bra programmerbar pulsmätare, Polar....
Svar till personer tidigare i diskussionen: Jag har kört en del H&Hintervaller, och det är oxå sant att det är 0-100 som gäller, fast jag försöker lära mig att springa lite lugnare pass oxå...:) oj vad det blev mycket svar här, men jag tror att jag fatta
"Visst kan man förbättra sin syreupptagningsförmåga även om man är äldre. Om det är det du menar?"
Visst kan man förbättra sin prestation även om man inte förbättrar sin syreupptagningsförmåga.
Amen to that. Som tur är.
Frågan gällde mer hur definitiv och slutgiltig gräns som finns för hjärtsäckens inverkan. Meningslöst att nöta VO2-max-träning till förbannelse om det inte ger något.
Och som motionär får man ju inte samma feedback genom tävlingsresultat, labtester och l
> Typ hinna träna öht och få ut mesta möjliga ur det lilla som man hinner med...
Två argument för lämpliga intervaller.
Jag har ingen aning om vilken eventuell inverkan hjärtsäckens eventuella oelasticitet har. Låter spontant märkligt att just den strukturen inte skulle adaptera till träning. Men syreupptagningsförmågan är väl inte exklusivt beroende på hjärtats storlek i
"Och som motionär får man ju inte samma feedback genom tävlingsresultat..."
Varför kan man inte få det? Jag har inte gjort ett enda labtest och tycker att jag fått ypperlig feedback på tävlingsbanan om vad som funkar och inte.
Det är inget riktigt resultat om man springer i motionärsklassen?
