Jaha, så kommer bilden och då är den så illa 🙂

Såja nu var det avklarat, loppet jag inte kunde bli nöjd med.
Skulle bli en analys här men då första milen gick på 41, andra på 42 och pulsen var stadig mellan 155 och 160 så är det inte mycket att analysera. Jag genomförde nog loppet så bra som jag kan.
Får försöka mej på en berättelse i stället.

Alldeles innan start så sprack det upp och solen tittade fram, precis som planerat (yr.no), och det var bra för jag hade bestämt att springa i kort-kort (kortärmat och kortbent).
Starten gick och efter 50 meter kom kom chocken, det kändes som “tusen nålar” på vänstra lårets fram sida. Det är på höger jag brukar ha det problemet så jag blev lite orolig men det brukar ju gå över och det gjorde det.

Redan efter ett par hundra meter kom jag i rygg på GL, som är en mycke bättre löpare än jag, så jag bestämde mej för att hålla den ryggen. Det var bra för nu blev det ingen rusning från start utan ett jämnt och behagligt tempo.

Vid 2 km upptäckte jag att P, en duktig Gävlecyklist, var i samma grupp och efter det så blev det ett cykellopp av det hela.
Vid 6,5 slog GL åt sidan och slog av lite på tempot, ville nog inte dra mer, vilket ledde till lite stiltje i gruppen. En löpare tog då tag i det och ökade farten och jag hängde på. Vi kom loss men det gick för fort så jag fick släppa och då kom P upp i rygg på mej igen.
Jaha, 1,5 km motvind och jag har visat mej starkast, bara att bita i det sura äpplet, jag får dra, jag gick på det äldsta tricket i boken.
Motvinden tar slut med en vänstersväng och P springer om och kör, bara att hänga på. Upp till stadium och varvning å sen ut på andra varvet, nu är det jobbigt.

11,5 km, jag vågar inte gå med mera utan släpper iväg P. Håller på att gå ner i tempo men beslutar att ta en kilometer i taget så kanske tiden kan bli bra, (blev lite lurad av speakern vid varvning så jag trodde tiden vara bättre än den var).

Luckan ökar sakta men säkert och han ser tok stark ut. På Lexevägen strax före 15 är det nog 150m och nu ger jag upp hoppet. Går att springa lite på sidan av vägen på en stig, så det gör jag för inspirationens skull. Har koll på P, luckan växer inte.

HA! där kom den efter 16,5 på raksträckan, P vred på huvudet och kollade bakåt.
Småpradade med publiken genom Boulogner, frågade P’s fru “Visst så han lite trött ut?”, trots den noga formulerade ledande frågan fick jag svaret “nej”.
Mötte P när han svängde ner i tunneln under Västra vägen och talade om för honom att ” jo, lite trött ser du ut”.

Tog in lite i taget på P och när det var c:a 50m kvar så bestämde jag mej för att prova gå i kapp. Tänkt å gjort, slappnade av, kortade stegen, ökade frekvensen och stegen på framfötterna, min barfota teknik. Trippade ikapp ganska enkelt och la mej i rygg vid 18 km. Kände att det var behagligt och tänkte att här ligger jag kvar, hoppas pulsen går ner lite så jag kan ta lite vatten??!! vid kontrollen 18,6. Tankevurpa! vad ska jag med vatten till med 2,5 km kvar? om jag ska ta något ska det vara sportdryck och hoppas på att benen ska få en liten sockerkick. Vatten blev det och sedan var det dax för nästa fuling i knixen upp ur tunneln under Hamnleden. Tung andning, en liten svordom och så släppte jag en liten lucka. In i motvinden var det nu bara att gå ikapp. Känner mej oförskämt pigg och stark nu men ligger kvar i rygg tills det var dax för backen upp till travet. Gick upp bredvid P så han skulle se att jag var på väg att försöka öka, sen gjorde jag det.
1:27:35 blev sluttiden och det får och är jag inte missnöjd med.

Ett jätte stort Tack till Pontus och tack till Magnus som gjord att jag höll motivationen uppe hela loppet och gjorde det minnesvärt och roligt.