Det var bara tre och en halv vecka kvar tills UPC Holland triathlon i Almere när Roger ringde och frågade om jag ville vara med. Han hade brutit i Kalmar och ville ta sig igenom åtminstone en ironman i år. Jag hade inte kört någon långdistansträning alls efter Ironman France och tvekade i någon minut innan jag bestämde mig men sov först på saken och ringde tillbaka kvällen efter och sade att jag hängde på.

Cirka en och en halv vecka att köra några långpass på krävde en del planering; upp tidigt på morgonen för att komma ut tidigt på eftermiddagen och cykla/springa. Jag hann med två långpass löpning och två cykelpass på 5,5-6 timmar vilken kändes bra. Det kändes dessutom som att kroppen var i hyfsat skick med betydligt färre krämpor än under våren.

När vi vaknade på tävlingsmorgonen var det 12 grader varmt, spöregnade och blåste hårt; inget drömväder direkt. Målet reviderades snabbt från att ta sig i mål till att överleva! I bilen på väg mot tävlingsområdet var det iallafall uppehåll men när vi stod och gjorde i ordning cyklarna regnade det lätt igen. Sedan lättade det och när simstarten var blåste det “bara” hårt så det gick vita gäss.

Man simmade ca en fjärdedel rakt mot vinden och där gick det inte snabbt! Resten var mestadels med vinden / vågorna snett bakifrån så det gick drägligt, men med solen i ögonen var det aningen svårt att se vart man skulle. Simningen kändes för min del avslappnad men tog tid: 1:18.

Det första cykelvarvet kändes drägligt men gick även det långsamt så jag bestämde mig för att det inte alls var läge för att göra någon bra tid. Därför drog jag ner på ansträngningsnivån på följande varv. Dessutom ökade vinden hela tiden så tredje och sista varvet tog över (!) två timmar, med en total cykeltid på 5:52, den långsammaste hittills. Å andra sidan var det även den klart tuffaste cyklingen hittills.

Väl av cykeln var jag riktigt stel (pga den raka motvinden de sista kilometrarna?), men efter ett toalettbesök kändes även benen bättre och det var inga problem att komma igång bra med löpningen; inget magont, ingen kramp, inga stumma ben!

Första varvet flöt på lätt och bra på 1:04. Första halvmaran gick på 1:36 och jag höll tempot tills en vätskestation vid ca 25 km då jag fick för mig att gå genom den och dricka. Det var dumt för det var så skönt att gå att jag inte kunde förmå mig att springa förrän några hundra meter senare! Efter det blev det alltför mycket gående och andra varvet gick på 1:12 och sedan rasade det totalt under sista varvet och jag sprang in på 3:45. Visserligen min bästa maratid på en IM, men ändå. Benen var fräscha så jag har inget att skylla på!
Dock kändes det skönt att jag pressade på och sprang bra de sista 3-4 kilometrarna in i mål.

Jag är väldigt nöjd med att ha tagit mig igenom en IM igen efter nederlagen i Kalmar och Nice och är lite förvånad över hur lätt det gick, utan en enda krampkänning! Håller jag på att förlora respekten för distansen?

Några saker att tänka på inför nästa gång:
– Var stenhård med att börja springa direkt efter vätskestationerna men gå helst inte där heller.
– Fisjogga inte. Det gör bara att allt känns som misär. Gå hellre genom vätskestationerna och spring med bra löpsteg mellan.
– Träna cykling för att få upp styrkeuthålligheten!

Frankfurt 2010!