Söndag

Efter en stjärnklar natt vaknade vi till en rosa himmel i väst. Vädret var perfekt, vindstilla och mjukt solsken genom mycket tunna höga moln. Vi satte av tillsammans mot Liechelkopf strax innan 8:00 och nådde dess topp 9:20. Härifrån hade vi en bra vy över möjliga berg att bestiga runt omkring. Geisshorn såg mörkt och hotfullt ut, men Jens som varit där tidigare intygade att det skulle vara görbart. Elferkopf såg än mindre inbjudande ut, såpass att vi snabbt kunde konstatera dess olämplighet för ovana. Herregud, det såg livsfarligt ut att ens ta sig ner mot kammen från där vi stod, och det var uppenbart inte ett av de svåraste partierna. Hade det inte varit för Markus så hade jag gett upp redan där!
Vi önskade varandra god tur innan gruppen delade sig, och jag trevade mig försiktigt ner bakom Markus längs den branta stensluttningen mot kammen.

Ganska snart nådde vi den första klätterpassagen. Det fanns två möjliga vägar. Längs den ena gick en smal metalltråd, kanske 6 mm i diameter, lodrätt ned. Ingen annanstans längs denna tur finns någon form av hjälpmedel, så man måste anta att denna tråd finns för att ledsaga bland två inte helt tilltalande alternativ. Denna väg är mer skyddad, eftersom den går i en ränna som skärmar av något mot stupen åt bägge håll. På sommaren är det nog bra, men nu låg det snö över många av de grepp och steg man så gärna önskade sig vid osäkrad vertikal klättring. Dessutom slutade det hela i en snösluttning som kanske var okej att hoppa ner på, men var omöjlig att bedöma från ovan.
Markus valde denna väg, medan jag efter mycket tvekande beslöt mig för alternativet. Det var ett sva som i stort sett fortsatte nedåt längs branten, med alltför få grepp, men med fördelen att man såg hela vägen ner. Genom en balansakt kunde jag nog klamra mig över mot den snösluttning där Markus nu tryggt tagit sig. Efter att nästan ha gett upp på första, tog jag mig ner på andra försöket och håvades in, ner i snön.

Det bar vidare, fortsatt neråt längs med en brant grusränna där jag i min illa dolda nervositet hade ner drösvis med sten. Några grästuvor fick ta hela min vikt genom isyxan, och episoden avrundades med nära vertikal traversering på bra grepp i vass granit. Mina ben skakade en smula när vi strax därpå stod på fast mark igen. Vi vilade en kort stund, under vilken jag sög i mig lugnande ord från Markus, som lägligt nog har mental styrka så det räcker för oss båda två.

Därefter blev det, förutom några snösluttningar och en kort klätterpassage med lösa grepp, mest kamvandring. Oftast hade vi någon meter runt fötterna vilket tillät återhämtning, men det var även många partier där kammen var en decimeter smal eller mindre (så man får klättra på dess sida då). Sceniskt. När det inte gick att kliva ner i snön och använda kammen som grepp, så var det bara att sätta sig på rumpan med ett ben om vardera sida och hoppa sig fram. Den tekniken börjar för min del kännas som en vana. Jag kan inte för mitt liv begripa hur Markus många gånger bara kliver rakt över eländet i snabb takt för att sedan stå och flina på andra sidan. Som att gå på en slackline mellan två bergstoppar, med skillnaden att man inte riktigt vet var man bör sätta foten härnäst. Jag tänker i alla fall inte skämmas över min fullt dugliga teknik.

Efter lite grästuveklättring uppåt nådde vi till slut en lång, bred och fin sluttning som bar ända upp till den nästan retsamt mjukt rundade toppen. Klockan var elva, det var fortfarande vindstilla och behagligt varmt i solen. Vi satt en stund, njöt för fullo och fyllde på reserverna. Plitade ner ett par rader i toppboken, och noterade att det sista ekipaget som nått toppen föregående säsong hade skrivit sina kråkor i boken den 29 november. Sedan var det bara att ta ett djupt andetag och vända åter.

Vägen tillbaka var nu faktiskt något mer hanterbar. Kammarna såg mindre hotfulla ut i denna riktning, med uttrampade steg i snön. Att klättra uppåt är dessutom enklare än att klättra neråt. Vid metalltråden bytte vi väg, så att Markus klättrade upp där jag kommit ner och tvärtom, men båda kom upp utan missöden. 

Väl tillbaka på Liechelkopf kunde Markus skymta några ur vår grupp på väg ner från Geisshorn, vilket minskade vår brådska. Vi unnade oss många små pauser och strövade muntert ner längs den grässluttning som tornar över sommarstigen tillbaka mot hytten.

De andra hade anlänt någon dryg halvtimme tidigare och kokade som bäst en andra kanna med äppelte. De rapporterade en lyckad bestigning, förvisso med några branta snöfält som bjudit på knädjup pulsning, men ändå en trevlig och belönande tur. Jag och Markus slog oss ner vid det rustika träbordet och åt glupskt upp all mat vi hade kvar, under den glada återgivningen av våra turer. Klockan var nog redan runt två när vi till slut städade ut vinterrummet för att börja vandringen hem. Eller för vissa, cyklingen.

Det var härligt att se en lycklig Markus susa förbi i det varma kvällsljus som fortfarande tog sig över bergen och ner i Rappalpental. Det hade tagit honom en stund att återfinna cykeln från dess gömma, men jag kan ana att det var väl värt det. Vi andra rantade på strax efter, lite stressade av kvällens snabba antågande. När vi nått cyklarna gick det undan, med bara ett par korta uppförsbackar och resten nedförs hela vägen till parkeringen. 

Bilderna nedan har alla tagits av Markus Kvist. Själv hade jag ingen kamera med 😀