Läste i en amerikansk springtidning om en marathonlöpare som sa “att springa så snabbt man kan på träning är som att gräva upp potatisen för att se om den växer.” Det tyckte jag var lite kul och idag grävde jag upp min potatis på Åby 400metersbana.

Nu när jag börjat springa igen har jag haft en 5km-runda som jag sprungit några gånger sen slutet av september och glatt mig åt att det går snabbare varje gång, men sista km är en sur jäkla backe och jag blev lite sugen på att se hur formen var på en flack sträcka. Om inte annat så för att ha någon typ av utgångsläge för fortsatt träning.

När jag kom ner till Åby var en annan löpare där som precis var klar med sitt pass och frågade vad jag siktade på för tid. “25 minuter eller?”. Jag sa att “25:xx är jag nöjd med” och berättade om min 5kmrunda som jag gjorde 26:10 på häromdagen. “Jag kan springa före ett par varv så du får in tempot” erbjöd sig min välgörare och jag tackade allra ödmjukast för erbjudandet. Hon sa att hon kliver av efter ett par varv för hon var ju egentligen klar med sitt pass och så satte vi av.

Jag hade bara koll på hur många varv vi sprungit och var gång jag tryckte varvtid såg jag hur lång tid senaste varvet tagit. De första 7-8 varven gick mellan 1.55 och 1.57 och det var jag tacksam för, för då skulle jag ha jag lite att ta av när hon kliver av, men hon låg kvar och höll fart och var gott vindskydd i motvinden. Efter 9 varv kände jag mig uselt syresatt och tänkte att nu tar jag det lugnare annars dör jag men två varv senare levde jag fortfarande och mådde till och med bra. Min hare ropade siffror och tider emellanåt men hörde inte riktigt allt genom musiken men det lät bra i alla fall, och av mellantiderna att döma skulle vi klara 25 med god marginal, och se det gjorde vi.
24:32 blev det och jag blev jättenöjd!

Jag minns när min nuvarande make skulle dra mig runt på 25 minuter när vi var nykära och jag var rasande på honom för det var skitjobbigt och han sprang snabbare och snabbare och jag hamnade på efterkälken och slutade på 25:08. När vi var klara visade han sina km-tider på sin klocka och såklart hade han sprungit jämnt som en klocka och det var jag som sackat något grymt och tappat för var km.

Så var det inte idag. Jag hängde med bra och även om det var jobbigt så var det uthärdligt och det gick till och med bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Jag är såklart inte tillbaka i pregravidform än, men det känns som att jag hämtar mig väl efter uppehållet och det är verkligen dubbel glädje att både ha världens goaste unge och en kropp som verkar överlycklig att få röra på sig igen.

Hurra!