Det började oplanerat; klockan var 12 och vi råkade ha hela dagen ledig. Efter lite kikande på google earth, camelback-fyllning och äggkokning var vi plötsligt på väg i riktning Bruchsal, eller snarare mot kullarna strax söderom, för en längre MTB-runda med stopp vid Baggersee och möjlighet för bad. Trodde vi.
Vägen vi tog mot Untergrombach var verkligen trevlig, sånär som på att vi var tvugna att snigla bakom en traktor i nerförsbacke. Solen sken lagom starkt bakom tunna moln och för en gångs skull gick den annars så varma, men idag sökönt svalkande luften att andas. Kilometrar betades raskt av trots att vi tog många knöliga stigar och cyklade rakt över vidsträckta åkrar när vi kände oss vilsna. Vi hade knappt ens börjat när första kullen reste sig brant framför oss. Nu är jag ingen hejare på att klättra med cykel eftersom området där jag normalt cyklar är fullständigt platt. Bitvis gick det väl ändå rätt bra; min hoj är befriande lätt och har lagom utväxling för sådana eskapader. MEN! Vad annorlunda cykeln uppför sig vid extremt lätta växlar i extremt branta backar med mycket rötter och annat – den bara hoppar runt av sig själv och jag har ingen kontroll!! Så kände jag hela den brantaste biten, när det senare blev en mer human lutning och plattare underlag fick jag rätt snabbt koll på läget. Nästa problem var att starta från stillastående i brant backe på samma extremt lätta växlar. Det fick jag inte ens kläm på när vi kom över på asfalt. Måste definitivt träna mycket på det! Jag tror inte ens jag kan skylla på spd-pedalerna…
Tillsist har jag nog aldrig behövt andas så tungt under så lång tid, jag är uthållig och inte den som maxar, och detta var nog så nära min maxpuls jag någonsin kommer komma. Synd att pulsklockan låg hemma.

Nåja, flertalet nyttiga erfarenheter senare kom vi alltså upp på den trygga asfalten, skogen öppnade sig och gav plats för ängar. Bara minuter senare såg vi ett litet propellerflygplan snurra runt på en avspärrad äng, lite längre bort mängder av bilar och folk, ett öppet café, militärfordon och till sist – fallskärmshoppare! Förundrade över hela denna plötsliga cirkus framför våra ögon, rörde vi oss närmre. Fast beslutade om att kolla upp det här med fallskärmshoppning. Det blev inget sådant denna dag, men vi vet nu att de återkommer varje lördag och säsongen är igång till oktober, så gissa vad vi ska göra nästa gång vi är här?! =P

Precis när vi skulle lämna fallskärmshopparna upptäckte jag att bakdäcket var helt platt. Bara sådär, på några få minuter. Eftersom jag aldrig tänker efter före, och Markus lyckats glömma det bara just idag han med, hade vi naturligtvis vare sig slang, verktyg eller specialnyckeln för mina hjul med oss. Slokörade satte vi i oss lite matsäck och väntade på bättre tider, tills jag lyckats övertala Markus om att gå in på området och se vad som faktiskt var på tapeten idag. Det körde ju runt militärfordon med passagerare som vi antog fått betala för en liten tur, och jag tänkte att vi kanske kunde få skjuts en bit på vägen till närmsta tågstation. Nå, jag behövde inte undra länge; pekade på mitt däck och frågade snällt en militär, varefter en annan kvickt visade oss mot en buss som vi kunde ta alldeles gratis mot tågstationen i Bruchsal och som förresten skulle gå så snart vi gått på. Trevligt! Det var en fin buss och man kände sig lite udda med två leriga hojar, men vi var nästan ensamma så ingen kunde klaga.
Vid tågstationen visade det sig gå ett tåg 4 minuter efter vår ankomst; bara att köpa biljett, bära cyklarna trappa ned och upp och stiga på. Angenämt!

Inte mycket senare var vi hemma i trygga Graben-Neudorf och kunde skratta gott över vår innehållsrika dag, vår dumhet och vår tur. Men jag kommer aldrig att glömma reparationskittet igen.