Nja, det är väl inte riktigt så det känns. Jag har det ganska kämpigt med träningen just nu. Och kämpigt med allt. Men jag antar att jag kan ha väckt en och annans nyfikenhet med den där titeln. Det är den sista meningen i en av mina absoluta favoritböcker genom alla tider; Sjörövarbok av Lennart Hellsing (ja det är en barnbok), och anledningen till att jag skrev så är att jag vill uppmärksamma att han fyller 90 år idag! Grattis! Han är något av en förebild för mig faktiskt, även om det kan vara svårt att tro när man läser mina trista blogginlägg. Det går en dokumentär om honom på SVT2 medan jag skriver det här, men jag hinner inte se den just nu, så jag riktar in mig på reprisen.

Träningsmässigt avslutades min tredje vecka i den här omgången av Hundred Push Ups Program (http://hundredpushups.com/) tidigare i eftermiddags. Det går okej, men jag nådde inte riktigt upp till alla minimumgränser, så det blir mer av samma nästa vecka.

Sen, efter att ha följt de sista gamen i Robin Söderlings match mot Fernando Gonzalez på text-TV, bar det av till gymmet. Idag var första gången jag inte värmde upp på crossen, inte ens symboliskt, eftersom jag hade cyklat dit ganska fort. Jag var inte alls peppad på att träna så jag kände att jag var tvungen att göra en förändring för att det skulle bli lite mer spännande, så det blev färre repetitioner och tyngre vikter i ett par av seten. Jag tror jag får jobba på att bli lite mer social i träningslokalen, även om det är klart att jag prioriterar annat än småprat när jag är under tidspress.

Det kanske beror på en endorfinkick, fast jag inte körde så länge eller så jättehårt, men jag är på lite bättre humör nu efter träningen. 🙂