I min strävan efter nya personliga rekord dammsuger jag nätet på tips om formtoppning och annat viktigt.
På en sida läste jag att det fanns två självklara sätt att öka sin kapacitet.
1 Öka sitt syreupptag
2 Minska kroppsmassan som skall syresättas, minska dödvikten helt enkelt.
Det förstnämnda håller jag ju på med efter bästa förmåga, och det andra har jag inte sett någon anledning att göra.
Jag har noterat att så länge jag springer runt 35 km i veckan håller jag vikten. Springer jag mer går jag ner, springer jag mindre går jag upp.
Men nu, inför min supersatsning tänker jag inte lämna några metoder oprövade så i helgen bestämde jag mig för att deffa. “Banta” är ett negativt laddat ord för mig, men “deffa” låter lite trivsammare och tuffare.
Sagt och gjort.
På måndagen tittade jag hur stora portioner vanliga människor åt och tog lika mycket, istället för de berg jag vanligen brukar lassa upp från lunchbuffén.
När jag kom hem läste jag mer om vad man ska göra när man deffar och insåg att det jag ville göra var väldigt avlägset från riktig deffning och jag är dessutom inte särskilt förtjust i tonfisk, så jag beslöt mig för att bara låta bli att äta kakor, choklad och bröd, och inte dricka öl eller vin innan Startmilen. Inte mer än en gång i alla fall.
På tisdagen åt jag nyttig lunch, valde lågkalorialternativet, grillad kyckling, couscous med limeyoughurt. Ingen av dagarna åt jag kaka till kaffet.
På onsdagen var jag i Stockholm. Vi fick gräddig broccolisoppa till förrätt och lammfilé med potatisgratäng till varmrätt. För en gångs skull slutade jag äta strax innan jag blev proppmätt och även här lät jag bli kakorna. Men jag tror inte det är nyttigt att helt sluta med grädde.
Igår när jag sprungit mitt fantastiska löpbandspass gick jag upp till lunchrestaurangen som serverade gulaschsoppa (gudomligt god) med pannkaka till efterrätt. Tänkte att jag gott kunde belöna mig med efterrättspannkaka efter löppasset, men när jag ätit upp soppan frågade jag mig själv om verkligen en pannkaka (istället för tre som jag brukar ta) kan kallas “belöning”. Belöningen låg ju snarare i känslan att ha utfört ett himla bra intervallpass. Jag struntade i att hämta pannkakan och det var inte så svårt.
Dessvärre skrek kroppen efter snabba kolhydrater när jag kom ner på rummet så jag gick och tog en kaka för att inte gå under. Det var gott och kändes bra.
Imorse när jag vägde mig hade jag gått ner 1,5 kilo och midjan, magen och rumpan hade blivit 1-2 cm mindre.
Om det bara hade varit fett jag hade gått ner skulle detta betyda att jag under 4 dagar har haft ett energiunderskott på 13500 kcal, något som faller på sin egen orimlighet med tanke på att jag ätit vettigt, men något mindre. (Om man räknar att energimängden i 1 kg fett är 9000 kcal). Jag antar att det är mycket vätska. Men jag tror inte det är nyttigt att gå ner så här mycket i vikt så snabbt, så idag ska jag äta bacon i gräddig ädelostsås med pasta och ta en öl (en 3,5a förvisso, men ändå) så att jag har gott om bränsle på Vårtävlingen imorgon.
Så får jag fortsätta mitt kak- och skräpmatscelibat på måndag.
Fast du vet – 4-5 kg för mig är liksom ingenting, procentuellt sett 🙂
🙂 Ja, där har du ju onekligen rätt, Lena. Men jag kan tänka mig att om man går ner 4-5 kg ganska snabbt och sen sprang en ultra, så blir man nog mer påverkad än man blivit annars. Själv känner jag mig lite frusen och småkorkad efter bara 2 kilos nedgång. Får se hur prestationsförmågan och återhämtningen påverkas. Återkommer efter vårtävlingen.
Vad jag menade med mitt exempel är att om man äter mindre än man gör när man håller vikten så går man ner i vikt. Nästan en chokladkaka innehåller färre kalorier än en hel chokladkaka. Och så inser jag att jag var otydlig när jag blandade in ultralopp i sammanhanget – det hade inte med viktnedgången på 4-5 kg på lika många veckor att göra.
Deffa för mig är magrutor och välpumpade biceps. Jag har nog fel uppfattning. Och toppa träningen tycker jag nog jag gör. Och jag skulle nog inte minska ätandet inför en ultra. Där är det ju bara bra att ha lite att ta av. Och att man slänger 10% av maten säger väl inte så mycket. 90% av för mycket är ändå mycket. Och om du slänger sista raden med choklad betyder det att du just ätit nästan en hel chokladkaka. Men minskade du i vikt så funkade det ju. Men jag tror inte det är bra att gå ner för snabbt och inte inför en så rejäl kraftansträngning som en ultra kan vara. Det är nog bättre att ta lite i taget och låta kroppen acklimatisera sig. Och det är i sanning en glädje att jaga bättre tider dagar som dessa. Får se om det är lika kul i morgon efter Vårtävlingen.
Oj oj, du är en seriös löpare! Glöm bara inte bort löpglädjen i jakten på bättre tider.
Du håller på att bli vass. Bokstavligen.
Jag tror David har fel. Det finns inget bättre sätt att bli snabbare på, än att tappa vikt. Det är inget bra budskap, men sant.
En annan sanning: det är lönlöst att banta genom att träna, enda sättet är att äta mindre (= färre kalorier). För 2-3 år sedan provade jag också din metod, att äta sådana där småportioner som vanligt folk kallar normalportioner. Jag åt precis samma saker som alltid, men lämnade/slängde konsekvent 10 %. Slängde sista raden av chokladkakan, lämnade pastan i botten på lunchsalladen osv. Jag minskade 4-5 kg i vikt på några veckor. (vad som hände sedan ska jag bespara er att berätta om, men det har med ultra och ångest att göra…).
Dags att toppa träningen istället. Det ger mer effekt.
Deffa för för mig tankarna till vätskebrist. Shapa till sig på nysvenska kanske?
I’m with you! Jag ska också tappa något kilo inför vårens tävlingar. Det går mycket fortare då.
F.ö. brukar man säga 7000 kcal per kilo kroppsfettvikt.