Jag är vanligtvis en glad prick, men det här snuddar vid höjden av lycka. Högt där uppe ser jag solens första strålar rama in frusna toppar mot den klara himlen. De branta snöfälten gnistrar.

I tre olidliga veckor av rumpsittande har jag längtat. Dubbelsidig öroninflammation, yrsel vid minsta rörelse. Det är spännande att försöka klättra (inomhus) i ett sådant tillstånd, huvudet har ingen som helst uppfattning om var i rumstiden kroppen befinner sig. Det gjorde jag bara en gång.
Det positiva med alltihop är att jag nu kanske beviljas ett rör till örontrumpeten som gör det lättare att tryckutjämna vid dykning.

Hursomhelst, tillbaka till den vackra dagen. Solen har redan letat sig ner längs med bergssidorna. Alldeles strax ska vi möta upp med några vänner, göra någon tusing till höjdmeter med stegjärn och pickel med för säkerhets skull. Där uppe ska vi ge värme och liv åt ett fruset och ensamt vinterrum, för att i morgon göra toppturer efter gruppens förmåga. Jag har tvekat, packat för att vända, trott att jag inte klarar att hänga med i detta skick. Och så idag, just idag, vaknar jag med en känsla av att det håller på att gå över. Frihet! Själen som längtar ut i bergen, äntligen får den ge sig av! Det här är lycka.

Bild: Riezlern för någon vecka sedan