Träffar Axel och Daniel (min handledare/”chef” och min kollega). De ska visa mig vart jag kan förvara saker. Vi går in i ett litet rum med stor hatthylla och krokar; andra människor har redan hängt in ytterkläder och väskor. Jag undrar förvillat vad jag ska göra här.
Sedan ska vi plötsligt gå och handla. Varför? tänker jag, det gjorde jag ju igår. Men travar efter och tappar dem ur sikte. Ser bananer, äpplen och andra varor, men av någon anledning måste jag gå runt för att komma in och under vägen tappar jag bort hela matvaruavdelningen. Frågar en jag tror är ur personalen, som står i en dörr ut mot gatan, vart mataffären tog vägen och hon grunnar och tittar som om hon inte vet, och pekar sedan utåt, upp mot gatan. Konstigt att man ska behöva lämna byggnaden, men jag testar väl.
Det är en bred asfaltgata, eller är det ett torg… Jag koncentrerar mig mer på att kunna ta mig upp; lutningen verkar bara bli brantare och brantare. Jag hinner tänka att det är ett under att man kan göra så branta gator, innan det snart är så brant att jag börjar glida neråt, det börjar bli destperat, asfalten är lite hal eftersom så många innan mig har försökt ta sig upp men den är inte slät utan väldigt skrovlig, och snart finner jag mig själv närapå hängande i fingrarna på de små skrovligheterna i gatan, fingrar och kropp börjar darra av ansträngning och svetten lackar… Det kommer ett litet träd mitt i gatan, jag får tag i det men är för slut i armarna för att ta mig upp på andra sidan och vila bakom. Jag ser någon annan i ögonvrån som kämpar förtvivlat i den branta backen och framför mig blir det grönt ljus över gatan som alldeles där framme planar ut – jag irriterar mig när jag inser att jag inte kommer hinna till grönljuset…