Se där, två gamla hederliga svenska ord som används alldeles för sällan.

Som titeln till detta inlägg antyder är jag gravid och en bit in i femte månaden.
För kalenderbitaren kan jag berätta att jag var inte gravid när jag sprang Skövde 6-timmars, utan den spyan hade enbart med pizzagorgonzolan att göra.
När jag sprang ultraintervaller, däremot, hade jag fått en liten fripassagerare men då gjorde den inte mycket väsen av sig. I efterhand tänkte jag att det var därför jag var så trött dagen efter, men min synnerligen ickegravida syster och dito sambo bestred detta antagande då även de var mycket trötta.

Hade jag kräkts i stället för sk-tit när jag var magsjuk i slutet av april hade jag nog anat något och ställt in deltagandet i Kungsbackaloppet i år med, men när det var dags för Hova kvartsmarathon var jag väl medveten om mitt välsignade tillstånd och tog det således föredömligt försiktigt.

Så var det med det.

Resten av detta låååånga inlägg kommer enbart att vara ett urval av gravidanekdoter från min tid som havande, so far, så vill ni läsa träningssaker får ni vänta till annat inlägg för jag tänkte ta det med. Senare.

När jag visade bilden från första illtidiga ultraljudet för den blivande mormodern tittade hon länge på på bilden och sa att “Tänk, när de är så små ser de likadana ut, varesej det ska bli människor, blåvalar, grisar eller hundar”. Detta gjorde mig glad eftersom jag alltid föredragit hundar framför människobarn. Tyvärr är det ju redan genetiskt bestämt vilken art som hamnar i en människolivmoder. Kanske tur också. En blåval hade blivit lite väl kämpigt vid förlossningen…

Systerdottern tyckte mest att det liknade en utomjording. “Ja, barn har ju lite svårt att förstå sådana här bilder” sa barnmorskan med ett förlåtande leende när jag roat berättade detta. “Systerdottern är 22 år” förklarade jag, varpå barnmorskan tittade ner i sina papper igen.

Bilderna från nästa ultraljud visade en mer mänsklig varelse med både armar och händer och fötter och ben. “Bra”, sa min syster. “Då kommer den kunna gå själv och hjälpa till med disken.”

När jag berättade om mitt havandeskap för min kompetenta och duktiga koordinator sa hon att det visste hon redan. “Hur vet du det?! Syns det!?” undrade jag och undrade i nästa andetag om jag glömt plocka bort gravidträningsböcker från soffbordet när hon var hemma på besök.
“Nej, men i köket hade du vitaminer avsedda för gravida och ammande och jag vet ju att du inte ammar…”

När jag var uppe i norr och sprang en liten sväng med systern tittade hon konstigt på min byst och sa avmätt “Är inte den där sport-bhn liiite underdimensionerad?” Jag blev skitsur och uppgiven och tyckte att det är den bästa jag har.
Senare på kvällen vid matbordet satt jag och ondgjorde mig över bystens galopperande storlek. Det känns otroligt kontraproduktivt att kroppen lägger kraft på att förstora lökarna när den borde lägga energi på att bygga en unge.
“Det är hormoner” sa den visa systern, tillika tvåbarnsmodern.
“Ja, men det vet jag väl för fanken. Men varför börjar de växa så himla tidigt?”
“Det har med din energiförsörjning under graviditeten att göra.”
“Öh? Va?”
“Ja, det är naturens sätt att försäkra sig om att barnets far vill stanna kvar hos dig och försörja dig under graviditeten.”
Där tappade hon bort mig totalt och det sa jag också varpå hon förklarade vidare, med en min som om hon satt och upprepade självklarheter, ” Det är klart att det är fördelaktigt att naturen ser till att man får stora bröst tidigt i graviditeten så att mannen vill stanna kvar hos modern. Brösten är ju det enda attraktiva hos en gravid kvinna”.
Det tog lååång tid innan jag slutade skratta.

För övrigt har graviditeten så här långt förflutit utan konstigheter. Jag har mått bra och varit lyckligt förskonad från nojor, cravings och illamående.
Trots att alla gravidrelaterade kroppsdelar växer som de ska har jag bara gått upp ett halvt kilo och det är bara fett och mjölkkörtlar. Jag antar att jag tappat en del muskler också så den reella viktökningen kanske är något större.
Hysterisk gravidviktpanik var jag lyckligt förskonad ifrån ända till vi skulle flyga till norrland och jag skulle väga min fullpackade ryggsäck och ställde mig med den på vågen. Den vägde 11 kilo, dvs lika mycket som en hyfsat normal viktuppgång vid graviditet. Med fasa krängde jag av mig ryggsäcken och stirrade på den. Den var ENORM! Och den vägde 11 kilo. Vad jag undrade var hur i herrans namn en sådan volym kunde få plats under huden på min mage. Jag hoppas till gudarna att livmoder med tillbehör har högre densitet än den ryggsäcken för annars kommer jag att se grotesk ut.

Jag väntar med spänning på vad som kommer hända härnäst.