Ända sen maran för två veckor sen har jag varit kalasglad och det har varit lätt och skönt att springa och jag bestämde mig tämligen omgående för att jag ville springa en mara till så snart som möjligt bara för att det är så roligt och känns så bra. I Skövde går ju Vinterspringmarathon varannan söndag och 7 februari är en sån varannansöndag så den siktade jag in mig på och jag har gått och laddat massor i huvudet och kände mig duktigt taggad.
Ända tills idag.
Fy satingen vad ansträngande det var att trippa runt på den knaggliga isen i kylan idag. Det finns inte en chans i helsicke att jag ska kunna springa en mara om en vecka. Det övergår mitt förstånd att det var så lätt att springa långt i ett dubbelt så kallt Strömsund, men förmodligen var det för att jag var så taggad för att jag och syrran hade suttit och hetsat varandra, och att hennes starkemankompis tillika fd elitbasketspelare satt och hällde så mycket goda råd om mental inställning, förmåga och fokusering över oss att jag, när jag väl sprang, varesej tänkte på distans eller temperatur. Jag hade nog bara noterat i förbigående om ett plan så hade störtat i Ströms Vattudal. En sån laddning vill jag gärna ha igen och i huvudet var jag helt inställd på maran i Skövde 7 februari och hade även börjat ladda i nämnda huvud som var helt med på noterna. Dessvärre har jag ju en kropp också och den är inte lika lättsuggererad. Det var trögt att springa idag.
Igår fick jag sms från systern som skrev att hon precis haft sitt första riktiga pass efter maran och först nu började tyckte att det var kul att träna igen. Jag fattade inte vad hon menade för jag mådde som en prinsessa redan dagen efter maran och längtade som attan efter att snöra på mig skorna igen.
Idag efter mitt grispass smsade jag henne och skrev att Skövde får vänta och att jag inte var riktigt redo än. Hennes svar kom snabbt; “Ha! Där kom det! Tror inte du är 100 igenhämtad heller. Den tog hårt. Lita på mig!” Och ja, jag litar på henne. Och hoppar över maran i Skövde. Och inser att ångorna jag sprungit på de senaste 14 dagarna har tagit slut.
Men imorgon ska jag börja ladda för Kiel. Då jäklar.
Ifatt- och omsprungen av verkligheten
3 Comments
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
Allt under 4v mellan två maror är helt otänkbart för mig. Helst 1år 🙂
Klokt val, hoppas orken kommer åter snabbt igen.
När jag blir stor ska jag också våga springa marathon igen. Tills dess imponeras jag av er som vågar.